Kan vi bara ta en sekund och smälta det faktum, att trots mitt typiska slarvande med stavning, och det faktum att karln i fråga är galet upptagen och i princip drunknar i Twitter-uppdateringar, så retweetade Neil Gaiman mig idag?
Känns full befogat att bli glad över detta lilla, när samhället går åt skogen, solidaritet uteblir och mänskligheten sviker.
Jag hade en lite väl överambitiös läslista för årets sommar, och jag lyckades i princip inte läsa något av det jag hade tänkt.
Kanske det enda jag lyckades pricka av listan, var en utav de två böcker av Erlend Loe som Alfabeta förlag mycket generöst skickade mig i ett bokpaket (innan de två veckor senare skickade mig de första paket med recensions-ex som jag själv inte efterfrågat. Jag kände mig uppskattad och uppmärksammad, stort tack!!)
Förutom Naiv. Super, Loes fantastiska bok från 1996 (som jag länge felaktigt trodde var en makalös debutbok), har jag inte läst något annat ur hans bibliografi. Nu föll sig lotten på hans allra senaste, kortromanen Inventering.
Nina Faber, länge ett namn på norska lyrikscenen som ständigt varit lite i ofas med sin tid, har skrivit en ny samling. ‘Bosporen’, en diktsamling om hennes liv i Istanbul och hur verkligheten ter sig för henne idag, är en finstämd liten bok med potential. Tycker hon i alla fall själv, och hennes redaktör.
Så Nina tar en chans, låter samlingen publiceras trots att hon mer en någonsin inte riktigt är med i svängarna på lyrikscenen, i verkligheten och i branschen. Hon har varit i en kokong, och dikterna ska öppna nya dörrar för henne igen: anslag, fina recensioner, middagar och främst av allt – pengar. Det är svårt att leva på minimum. Och det är svårt att inte bli bekräftad.
Men när recensionsdagen kommer är floppen ett faktum. Recensionerna är alltifrån oimponerade till fullständigt hänsynslösa, och något brister inom Nina. Nu får det vara nog. Nu ska hon säga ifrån.
Inventering är en ganska galen bok. I början följer jag Ninas oro med sympatier: hon är uppenbart neurotisk, osäker och ensam. Och jag ser med humor på skildringen av förlagsvärlden, som ett maskineri mer drivet an marknadsavdelningarna än någonsin tidigare.
Men väldigt snabbt börjar Ninas tillvaro braka ihop, och med den uppdagas en helt annan sida av henne. En galenskap som bottnar i total verklighetsflykt och ett vältrande i självömkande. I hennes fotspår följer allt från förolämpandet av främlingar till mord och en våldtäkt, och hon tycks helt omedveten om vart saker gått snett.
Det är en snabbt nedåtgående spiral där allt präglas av brist på kontroll och en otrolig självcentrering. Det är en känga mot branschfolket, en överdriven kaos-tolkning av ‘den känsliga författaren’ – klyschan och det är framförallt väldigt välgjort även om jag inte kände sympatier för Nina alls. Mycket intressant läsning.
Ibland händer det att man skriver något, eller kläcker en idé, och så sätter man en boll i rullning som man inte alltid kan kontrollera.
Ca 2 timmar efter att årets Swecon, Steampunkfestivalen, tog slut, slöt jag över ett handslag en liten pakt med min vän Daniel att organisera en SF- och fantasykongress i Uppsala 2016. Förhoppningen var ju förstås att det skulle bli det årets Swecon.
Daniel som varit med och organiserat två Swecon sen 2012, gick nog med på detta i ren utmattnings-yra och pga möjligheten att lura in mig i detta. Jag, som aldrig organiserat något som haft mer än 30-40 deltagare och som endast varit biokvällar eller fester, gick in i fällan med ohämmad entusiasm och iver som bara kan kopplas till ovetskap och naivitet.
Men, som de flesta idéer jag fastnat för, backas detta upp med envishet. Nu ska det bli av. Nu ska det göras. Och innan jag förstått hur eller varför, så har jag börjat dra igång en smärre kampanj på Twitter. Jag har kontaktat en amerikansk författare och med idol-dyrkan inbäddad i orden inofficiellt bjudit hit honom (han har inofficiellt svarat ja, det är så jag förgås av lycka).
Och plötsligt är det här en grej. Det är en grej som ska bli av och som jag ska göra och som jag vill göra bra. hur hände det här? Hur ska jag dra i trådarna? Hur ska jag hantera mitt fan-girlande? Så många frågor, så lite tid.
Jag har börjat läsa en ny fantasyserie! Den är nästan lika bra som Dresden-files. Men inte samma klockrena humor och Atticus, vår charmige druid, är inte lika labil som en viss Harry. Dessutom har han betydligt mer sex. Främst med gudinnor. Och det stör mig faktiskt mindre än vad jag trodde möjligt. Han har en rar relation till sin hund Oberon, och en extremt kärvänlig jargong till en irländsk tantalora med förkärlek för whiskey.
Men om vi bortser från spriten och sexet så är det här ren och skär urban-fantasy underhållning. En advokatvampyr, en advokatvarulv, gudar från alla tänkbara religioner och så tycker jag att hela druidgrejen fungerar så bra! Och så verkar han ha gått igenom en massa saker under de 2000 åren vi missat av hans liv som gör honom klok, och kanske lite likgiltigt ibland. Men på ett bra sätt. Jag har läst de tre första delarna och kommer försöka få tag i de tre ytterligare delarna som finns asap! Nu när sommaren verkar vara över halvt om halvt behöver jag underhållas. Dessutom ligger jag i hårdträning inför dykning och surfning på Bali senare i vinter så allt som distraherar mig från att laga eller baka onyttigheter är plus.
Bok som jag inte riktigt kunnat släppa sen jag läste den: Stoner av John Williams.
Go figure.
Det här hörrni ni var inte alls pjåkigt att läsa! Vet inte hur mycket jag får säga om den då den inte släpps förrän i september, men jag tror nog att David Nicholls Man Booker prize nominering talar för sig själv. Och jag instämmer i den hyllningskören. Inte sockersöt utan bitterljus med mycket igenkänning för alla som någonsin varit del av en familj, del av ett par och alla fantastiska, underbara och ibland skitjobbiga känslor det innebär.
Om David Nicholls bok Us var bra på ett familjärt och hjärtekrossande realistiskt sätt, så läste jag för några veckor sedan en bok som är precis så som jag vill ha den när det kommer till skärningen i realism och fantasi. The strange and beautiful sorrows of Ava Lavender.
Så himla mycket bra Gabriel Garcia Marques vibbar, fast i en Amerikansk kuststad och kanske en smula mer modern i språket. På gott och ont. Ava har vingar, hennes familj har ett franskt bageri där bakelserna ibland får folk att gråta hejdlöst, hennes faster blev en fågel, hon ser sina döda släktingar och hittar kärleken på oväntade ställen. Den är magisk!
Nu ska jag hoppa på en motorcykel och ha picknick i grönskan. På återseende kära ni.
Jag läste just ut Karen Joy Fowlers roman We are all completely beside ourselves från förra året, och är i känslomässigt inre kaos (version light). Handlingen är olik något jag någonsin läst, men Rosemary och Fern levande på det sätt bara välskrivna karaktärer är.
Min kompis Daniel rekommenderade boken, men ville inte avslöja något om handlingen. Jag förstår honom nu. Det här är en bok som man behöver bemöta utan förutfattade bilder och förståelse. Man måste uppleva dess avslöjande, man måste vara med steg för steg och förstå Rosemary när hon säger att hon inte är en pålitlig berättare, att hon inte minns allt eller att hennes berättelser färgat av sig på hennes minnen snarare än tvärtom.
Man måste uppleva familjen Cooke och deras nedåtgående spiral av trauma.
Det här är en sorglig, fragmentarisk och udda berättelse. Samtidigt, skarp, roligt berättad (där det vinner på att vara roligt) och väldigt gripande. Jag vill bara trycka boken i händerna på allt och alla och säga “läs den, läs den!”.
Det är första gången jag läser något av Fowler, som enligt bokomslagets insida skrivit fyra novellsamlingar och fem romaner innan denna, varav en är den mer kända Jane Austen Book Club, som jag faktiskt sett en halvt OK filmatisering av. Jag kanske borde ge en av samlingarna en chans, typ nu.
Sitter på hotellrummet i centrala Gävle, lyssnar på Pogos fantastiska samplingsremixer över Youtube och orkar inte byta ur kläderna. Har lagat en kopp non-descript te i loungen (som luktade aubergine, jag kunde inte dricka det) och vill bara krypa ner i sängen men orkar heller inte skölja bort sminket.
Återvänt från dagens eskapader på Steampunkfestivalen. Jag har lett en diskussion om barnböcker som vi vill läsa igen, assisterat vid teprovning, gophrat panel om bland annat det vita privilegiet inom steampunklitteraturen samt modererat en panel om SF-filmer utan explosioner (där jag pratade lika mycket som paneldeltagarna).
Jag har träffat vänner, inte skrivit drapan jag tänkt skriva, tagit upp frågan om representation inom fantastik och fandom så ofta jag kunnat och mottagit ett…konstverk när Vittfarnepriset delades ut för min vinnande kongressrapport från Swecon 2013.
Jag har dessutom dansat till två låtar med en brittisk kongressbesökare, druckit vin och inte lyckats twittra alls trots försöken.
Imorgon ska jag packa ihop det jag har med, faktiskt se mig omkring på Järnvägsmuseumet och se deras utställning och deras lok och vagnar, och så ska jag åka det modifierade loket Järnsaxa, som fått en glammig makeover sen den först rullade på spåren 1907.
God natt.
Det är helg igen och därmed bokbloggsjerkan för 13-16 juni.
Det blir tredje veckan i rad som jag är med, och jag försöker ta mig tid att titta in på lite nya bloggar varje vecka och se vad folk svarar, tycker och tänker, även om det varit lite svårt med jobb och flytt osv. En sak är uppenbar, de flesta bokbloggar jag varit inne på uppdaterar oftare än vi gör här…
Veckans fråga från Annika är: Vad ska du läsa i sommar?
Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg! Gärna Eld och Nyckel också såklart. Martin Jerns Svensk Synd. Chris Woodings Retribution falls om jag hinner köpa den innan Swecon om två veckor och Helene Weckers The Golem and the Djinni.
Åtminstone en utav de två Erlande Loe romanerna jag fått hem som recensionsex eller Efter Stormen, ett utav två digitala recensionsexemplar jag fått från Mix förlag.
Antagligen även en handfull manus för jobbet. Mycket fantasy blir det nog, om jag känner mig själv rätt.
Och, hoppas hoppas, ha tid att läsa igenom antingen Hiroaki Samuras Blade of the Immortal från början eller Neil Gaimans Sandman. Speciellt den senare, som verkligen lämnat sina spår hos mig, har bara läst en enda gång rakt igenom och det är rent sorgligt.
När jag ser detta nerskrivet känns det dock inte så realistiskt. Över 10 romaner och 35 graphic novels? Er… jag har ju faktiskt bara tre veckors semester som mest. Bara för att kommer jag säkert att läsa helt andra böcker än jag tänkt dessutom!
Förra veckan flyttade jag tillbaka till Uppsala efter min 9-månaders stint i Stockholm. Jag åker fortfarande fram och tillbaka en del, men nu sover jag officiellt i min egen lägenhet igen.
Det skulle inte kännas rätt att vara tillbaka utan att besöka ett par favoritställen, så självklart har jag redan varit på Tehörnan och på The English Bookshop. I och med att skateåterbäringen kommit och semestern tycktes bara runt hörnet (vilket den var, sen fick jag sommarjobb och nu blir det kanske inte semester), passade jag på att köpa två böcker jag funderat på länge. Eller ja, jag ville ha Fangirl av Rainbow Rowell, men den var slut, och både Jan på bokhandeln och internet verkar överens om att Eleanor & Park är bättre, så det fick bli den. Och Jonathan Troppers This Is Where I Leave You. Den senare har jag verkligen plockat upp flertalet gånger och tänkt snart, snart, snart och efter att ha sett trailern till den kommande filmen (där jag måste säga att castingen verkar riktigt bra förutom att alla såklart är snyggare än jag brukar föreställa mig folk), så köpte jag hem den och slukade den samma dygn.
This Is Where I Leave You är rolig, tragisk, patetisk och fin på samma gång. En familj samlas för att sörja den bortgångne fadern, och i enlighet med judisk tradition sitter man Shiva: alltså en veckas öppet hus för alla vänner och bekanta att komma och delta i sorgen och ge sitt stöd. Då familjen Foxman är ytterst dysfunktionell, så bidrar det inte till stämningen att äldsta brodern Paul bär på mycket agg mot lillebror Judd, och att Pauls fru är besatt av att bli gravid. Syster Wendy har tre barn en multimiljonär till make som är en zombie emotionellt och en före detta ex-pojkvän och livskärlek som fortfarande bor i grannskapet efter att an fått en huvudskada i ungdomen (när han var ihop med Wendy). Minstingen Philip tar med sin stenrike och dubbelt så gamla nya flickvän, men får konstant besök av en strid ström gamla flammor som han inte kan/vill hålla sig ifrån. Mamma Foxman är en kultförklarad författare till en bok om barnuppfostran, men alla hennes ungar är trasiga och hon själv har inget sinne för takt eller vad som passar sig på en begravning.
Och så har vi Judd. Protagonisten Judd som inte står ut med sin helgalna, omtänksamma men krävande och irriterande familj. Judd som saknar sin far. Judd som nyligen kommit hem och upptäckt att hans fru ligger med hans chef. Judd som inte vet om han kan eller vill gå vidare, och inte vet hur man pusslar ihop ett liv.
Det är pinsamt, det är värmande och det är frustrerande (inte en jävel tycks kunna ha en ärlig relation till någon annan) men det är också en familj som försöker.
Jag tyckte jättemycket om den och ska helt klart läsa en till Tropper-bok snart (men den ska lånas! Jag måste börja beta av det som står i hyllorna innan jag köper mera nytt!)
Veckans bokbloggsjerka handlar om författarintervjuer. Annika undrar vilken (favorit)författare man skulle vilja intervjua och vad man då skulle fråga.
Det här är en fråga jag tycker är både svår och jättelätt. Det finns väldigt många författare, både döda och vid livet, som jag önskar att jag hade kunnat intervjua (förutsatt att det var möjligt att intervjua de redan döda).
Samtidigt vet jag tre som jag självklart hade velat att få intervjua. De som känner mig vet att jag är en fantasyfantast. Och därför har jag valt två genreförfattare:
Diana Wynne Jones. Hade hon varit i livet hade jag älskat att få intervjua henne. Jag hade velat fråga henne om hon någonsin kunnat förhålla sig till att vara en av genrens giganter, hur hon känt när hon skrivit karaktärer som Howl som lyckas vara osympatisk och älskvärd samtidigt och hur hon gjorde när hon skrev Castle in the Air, en bok starkt inspirerad av österländsk sagoberättande utan att klichéerna känns rasistiska eller inskränkta, utan fyllda med ömhet och genuint intresse för en annan berättarkultur.
Nästa är Terry Pratchett. Intelligenta, underhållande, vitsiga och oerhört idérika Pratchett som skrivit Discworld. Han har tyvärr fått Alzheimer, och man vet inte ur mycket tid för författande eller ens i livet han har kvar.
Jag skulle vilja fråga honom vem av karaktärerna i Discworld som ligger honom närmast om hjärtat, vilken bok som var lättast och vilken som var svårast att skriva och hur han lyckas fortsätta med skrivandet av böcker sedan han blivit sjuk.
Sist men inte minst skulle jag vilja intervjua den bortgångne Samad Behrangi, en politisk barnboksförfattare från Iran med Azeri-ursprung. Behrangi dog 1968 i en underlig drunkningsolycka, och var då dryga 30 år. Han hade redan etablerat sig som författare i Iran, kämpade för att Azeri-folket skulle få tala sitt eget språk i skolorna, och skrev flertalet barnböcker med oerhört starka sociopolitiska budskap. Jag skulle vilja fråga honom vilken av sina berättelser han hade svårast att skriva, om han kunde föreställa sig att hans berättelser skulle spridas även utanför Iran och hur han tyckte att Iran borde ha gå tillväga för att aktivt främja Azeri-språket litterära fortlevnad.
