Jag hade en lite väl överambitiös läslista för årets sommar, och jag lyckades i princip inte läsa något av det jag hade tänkt.
Kanske det enda jag lyckades pricka av listan, var en utav de två böcker av Erlend Loe som Alfabeta förlag mycket generöst skickade mig i ett bokpaket (innan de två veckor senare skickade mig de första paket med recensions-ex som jag själv inte efterfrågat. Jag kände mig uppskattad och uppmärksammad, stort tack!!)
Förutom Naiv. Super, Loes fantastiska bok från 1996 (som jag länge felaktigt trodde var en makalös debutbok), har jag inte läst något annat ur hans bibliografi. Nu föll sig lotten på hans allra senaste, kortromanen Inventering.
Nina Faber, länge ett namn på norska lyrikscenen som ständigt varit lite i ofas med sin tid, har skrivit en ny samling. ‘Bosporen’, en diktsamling om hennes liv i Istanbul och hur verkligheten ter sig för henne idag, är en finstämd liten bok med potential. Tycker hon i alla fall själv, och hennes redaktör.
Så Nina tar en chans, låter samlingen publiceras trots att hon mer en någonsin inte riktigt är med i svängarna på lyrikscenen, i verkligheten och i branschen. Hon har varit i en kokong, och dikterna ska öppna nya dörrar för henne igen: anslag, fina recensioner, middagar och främst av allt – pengar. Det är svårt att leva på minimum. Och det är svårt att inte bli bekräftad.
Men när recensionsdagen kommer är floppen ett faktum. Recensionerna är alltifrån oimponerade till fullständigt hänsynslösa, och något brister inom Nina. Nu får det vara nog. Nu ska hon säga ifrån.
Inventering är en ganska galen bok. I början följer jag Ninas oro med sympatier: hon är uppenbart neurotisk, osäker och ensam. Och jag ser med humor på skildringen av förlagsvärlden, som ett maskineri mer drivet an marknadsavdelningarna än någonsin tidigare.
Men väldigt snabbt börjar Ninas tillvaro braka ihop, och med den uppdagas en helt annan sida av henne. En galenskap som bottnar i total verklighetsflykt och ett vältrande i självömkande. I hennes fotspår följer allt från förolämpandet av främlingar till mord och en våldtäkt, och hon tycks helt omedveten om vart saker gått snett.
Det är en snabbt nedåtgående spiral där allt präglas av brist på kontroll och en otrolig självcentrering. Det är en känga mot branschfolket, en överdriven kaos-tolkning av ‘den känsliga författaren’ – klyschan och det är framförallt väldigt välgjort även om jag inte kände sympatier för Nina alls. Mycket intressant läsning.