Ibland händer det att man skriver något, eller kläcker en idé, och så sätter man en boll i rullning som man inte alltid kan kontrollera.
Ca 2 timmar efter att årets Swecon, Steampunkfestivalen, tog slut, slöt jag över ett handslag en liten pakt med min vän Daniel att organisera en SF- och fantasykongress i Uppsala 2016. Förhoppningen var ju förstås att det skulle bli det årets Swecon.
Daniel som varit med och organiserat två Swecon sen 2012, gick nog med på detta i ren utmattnings-yra och pga möjligheten att lura in mig i detta. Jag, som aldrig organiserat något som haft mer än 30-40 deltagare och som endast varit biokvällar eller fester, gick in i fällan med ohämmad entusiasm och iver som bara kan kopplas till ovetskap och naivitet.
Men, som de flesta idéer jag fastnat för, backas detta upp med envishet. Nu ska det bli av. Nu ska det göras. Och innan jag förstått hur eller varför, så har jag börjat dra igång en smärre kampanj på Twitter. Jag har kontaktat en amerikansk författare och med idol-dyrkan inbäddad i orden inofficiellt bjudit hit honom (han har inofficiellt svarat ja, det är så jag förgås av lycka).
Och plötsligt är det här en grej. Det är en grej som ska bli av och som jag ska göra och som jag vill göra bra. hur hände det här? Hur ska jag dra i trådarna? Hur ska jag hantera mitt fan-girlande? Så många frågor, så lite tid.
VEM är författaren som inofficiellt sagt ja?? Dör lite av nyfikenhet.
Det är Steven Brust som uttryckt intresse när jag skrev att jag skulle bli helt lyrisk av att kunna bjuda hit honom. Läst hans böcker i 10 år nu, han är mycket bra.