Jag läste just ut Karen Joy Fowlers roman We are all completely beside ourselves från förra året, och är i känslomässigt inre kaos (version light). Handlingen är olik något jag någonsin läst, men Rosemary och Fern levande på det sätt bara välskrivna karaktärer är.
Min kompis Daniel rekommenderade boken, men ville inte avslöja något om handlingen. Jag förstår honom nu. Det här är en bok som man behöver bemöta utan förutfattade bilder och förståelse. Man måste uppleva dess avslöjande, man måste vara med steg för steg och förstå Rosemary när hon säger att hon inte är en pålitlig berättare, att hon inte minns allt eller att hennes berättelser färgat av sig på hennes minnen snarare än tvärtom.
Man måste uppleva familjen Cooke och deras nedåtgående spiral av trauma.
Det här är en sorglig, fragmentarisk och udda berättelse. Samtidigt, skarp, roligt berättad (där det vinner på att vara roligt) och väldigt gripande. Jag vill bara trycka boken i händerna på allt och alla och säga “läs den, läs den!”.
Det är första gången jag läser något av Fowler, som enligt bokomslagets insida skrivit fyra novellsamlingar och fem romaner innan denna, varav en är den mer kända Jane Austen Book Club, som jag faktiskt sett en halvt OK filmatisering av. Jag kanske borde ge en av samlingarna en chans, typ nu.