Som jag nämnt tidigare, så har hösten/vintern innehållit mycket på barnboksfronten från Alfabeta. Jag tänkte därför ha ett inlägg kring titlar i kategorin de benämnt “fakta och fantasi”, samt en del andra icke-skönlitterära inslag i utgivningen.

Först ut är David och Aleksandra Mizielinskis bok Kartor:
Den här boken är på många vis fantastisk. En rikt illustrerad kartbok, med ett uppslag per land, som sedan är fyllt med små bilder på allt landet är känt för: från flora och fauna, till mat, sevärdheter, samt personer av olika slag som varit betydande för landets historia. Det väcker nyfikenhet, informerar och är roligt.
Samtidigt, som med mycket annat, är det problematiskt. Boken är oerhört Euro-centrisk. Större delen av Europas länder får vara med, med undantag för Portugal och en handfull östeuropeiska länder som tydligen inte är intressanta. Asien har med ett litet antal länder, Afrika likaså. Ur Mellanöstern är bara Jordanien med.
Det ligger värderingar bakom detta, på samma vis som det ligger värderingar bakom att man bara tar med positiva aspekter av ett land. Det finns ingen Hitler bland karaktärer som påverkat Europeisk historia, och inget Auschwitz på polska kartan i närheten av Krakow. Det finns inga bilder på slavskepp, och inget som tyder på massiva folkmord som format landets historia när man tecknar USA. Och jag kan förstå att man väljer att inte göra en kartbok som samtidigt ska vara en historiebok. Det finns ju ingen längre text som ska förklara detta för barn, så kanske vill man vänta med detta tills barnen är lite äldre. Men samtidigt, man väljer att göra en “trevlig” bok. Och i detta trevliga, får den så kallade tredje världen inte mycket plats. Skulle man göra en till bok, Kartor 2, men alla länder som inte kom med första gången, så tyder bara det att man pratar om sekundära länder som inte var viktiga nog att lära sig om första gången. Majoriteten av dessa länder är, föga förvånande, utvecklingsländer med icke-vit befolkning, eller icke-kristna länder (fortfarande inte med vit befolkning).
Kartorna börjar dessutom i Europa, och det tar minst tio länder innan en karta visas med en person som inte är vit: det är Salvador Dalí i Spanien. Man främjar vithetsnormen, det finns inga tecken på den stora västafrikanska befolkningen som flyttat till Frankrike, eller att norden ens haft invandring. I Sverige går efter förväntade, linblonda stereotyper till dnen grad att t.o.m. samerna är gulblonda som Kristoff från Disneys Frozen.
Det solkar helhetsupplevelsen, och även om boken som sagt är fantastisk fin, lämnar den mycket över att önska.

Nästa på listan är ALMA-pristagaren Isols Nocturne: Recept på drömmar.
En bok, eller snarare ett illustrerat spiralblock med inbyggt ställ, fyllt av fantasieggande, underliga och självlysande bilder. Sätt valfri illustration under en stark lampa i några minuter, släck sedan alla lysen och ha en tavla på rummet som lyser i mörkret. Charmig och udda, men även surrealistisk i gränsvärlden mellan dröm och mardröm (jag föredrog bilderna med katter och djur i skogen framför de om monster-rumskompisen…). Kanske inte för de yngsta, men spännande och innovativt, speciellt om man är ett barn som älskar saker som lyser i mörkret (så sm jag ännu gör). Jag gav faktiskt bort mitt recensionsexemplar till en vän som vart helt såld på konceptet och tyckte boken var jättefin.

Tredje ut: Ole Könneckes Barnens Stora Ordbok om djur och natur.
Denna bok ska jag ge till mina vänner med barn i förskoleåldern. Charmig, lätt att ta till sig, sött illustrerad och så bra. Lejoninnor, vulkaner, flaskpost och bisonoxar – så mycket finns med och allt enkelt beskrivet med sitt svenska och engelska namn. Perfekt för att göra det engelska språket mer lättillgängligt (bara substantiv dock) genom att utöka barns vokabulär och intresse.