Björnulfsons fortsättning i serien om Black Whisper och Malinda tar vid ganska snart efter det att första boken, Svartkonst för opiercade, tog slut. Malinda är fortfarande kär i Puke, Black Whisper har fortfarande inga handfasta bevis på att sanningen finns där ute (som Mulder skulle sagt) och skolan är fortfarande pest.
Det som är annorlunda är att gängets hemliga klubb inte är så hemlig längre, kanske mest för att killarna inte kan hålla snattran. Mycket av fokus ligger också på sådant som händer utanför skolan, vilket jag ser som ett minus.
Första bokens styrka var just porträtten av en otrygg skolmiljö, med den där olustkänslan i magen som en klump, och vetskapen om att folk snackar skit om en. Däremot får man en inblick i kompisen Elsas liv, vars mamma visar sig vara alkoholist. Där lyckas Björnulfson få upp mitt intresse igen.
I Malindas fall är det skolan som är förjävlig. För Elsa är det hemma det är ensamt. Även bidrottningen i Malindas klass, Sophie, har det ganska skakigt hemma med en något neurotisk mamma som verkar lida av OCD.
Som vuxen kan man ju också läsa mellan raderna: att de konstiga ljuden i källaren inte är några spöken som klagar, utan antagligen en skolkompis (Klara) som gråter. Man ser också att Elsa pendlar mellan att kanske naivt tro på sin mors löften om att bli frisk, samtidigt som hon kanske döljer alla sina farhågor för att inte visa vänner eller mamman hur rädd och orolig hon egentligen är.
I sin helhet funkar Dug eller dö (2014) som fortsättning, men känns också som en transportsträcka mellan två mer spännande böcker. Uppföljaren är helt enkelt inte lika tät eller intressant som första boken, och trots mina sympatier för Malinda i Svartkonst går hon mig mest på nerverna i denna… Jag hoppas helt enkelt på mer framöver.
Tack Alfabeta för recensionsexemplaret!