Röd som blod

För ett par veckor sedan fick jag ett förhands-ex av Salla Simukkas Röd som blod med posten, och slängde mig över den samma helg. Jag har sedan hållit inne med kommentarer i.o.m att recensionsdatum var i förrgår, och för att jag för en gångs skull vill vara i fas med sådant (alltså inte för tidig, men inte heller en evighet efter att boken är ute). Jag läser extremt sällan deckare, vilket gör att jag både sluppit tröttna på genrens återkommande tropes, men samtidigt har väldigt lite i registret att dra paralleller till.  Det har inte på något sätt verkat negativt i detta fall, tycker jag.

Röd som blod är första delen i en trilogi om gymnasieeleven Lumikki Andersson, en finlandssvenska som flyttat till Tammerfors för att gå estetprogrammet. Lumikki håller sig för sig själv, anpassar sig efter varje situation, ser igenom folk och litar inte på någon. På många sätt är hon YA-Lisbeth Salander, hon är liksom lite för duktig och för bra för att vara sann, och ibland känner jag att det blir för mycket helt enkelt.
Men oftast är det bara bra.
Lumikki hittar tvättade sedlar i skolans fotorum, och blir involverad i en brottshärva av internationella proportioner. Samtidigt som vi följer henne, uppdagas en historia fylld av fruktansvärd rädsla och ensamhet bottnad i mobbing, något som Simukka porträtterar starkt och utan restriktioner. Andra aspekter av Lumikkis liv; en kärlekshistoria som inte höll, eller hennes nyvunna vänskap med populära Elisa, vars värld kollapsar allteftersom mysteriet luckras upp, är också genuin och trevande på ett engagerande sätt.

Röd som blod kommer följas av Vit som snö och Svart som ebenholts, alla titlar med klara referenser till berättelsen om Snövit, som heter just Lumikki på finska. Detta var något som gjorde mig lite tveksam först när jag bara hade sett omslaget: var det här en deckare eller en fairytale-retelling? En sorts urban fantasy med alldeles för uppenbara sago-referenser? Samtliga alternativ var ju ändå lockande, men ja… hjärnan vill så gärna tvångsklassificera fastän jag stretar emot.
Röd som blod är ingen Snövit-historia. Visst finns den berättelsen kvar i periferin, men det är sällan i fokus. Det här är mer av en thriller möter deckare, en krim-roman med en komplex protagonist och en spännande handling. Hade jag läst något som den här i tonåren hade jag antagligen lyckligt fallit för deckargenren. Som det ser ut nu är jag inte så nyfiken på en Läckberg, Larsson eller Guillou, men tycker att Rabén & Sjögren gärna får skynda på utgivningen av Simukka så mycket som möjligt.