This Is Where I Leave You

Förra veckan flyttade jag tillbaka till Uppsala efter min 9-månaders stint i Stockholm. Jag åker fortfarande fram och tillbaka en del, men nu sover jag officiellt i min egen lägenhet igen.
Det skulle inte kännas rätt att vara tillbaka utan att besöka ett par favoritställen, så självklart har jag redan varit på Tehörnan och på The English Bookshop. I och med att skateåterbäringen kommit och semestern tycktes bara runt hörnet (vilket den var, sen fick jag sommarjobb och nu blir det kanske inte semester), passade jag på att köpa två böcker jag funderat på länge. Eller ja, jag ville ha Fangirl av Rainbow Rowell, men den var slut, och både Jan på bokhandeln och internet verkar överens om att Eleanor & Park är bättre, så det fick bli den. Och Jonathan Troppers This Is Where I Leave You. Den senare har jag verkligen plockat upp flertalet gånger och tänkt snart, snart, snart och efter att ha sett trailern till den kommande filmen (där jag måste säga att castingen verkar riktigt bra förutom att alla såklart är snyggare än jag brukar föreställa mig folk), så köpte jag hem den och slukade den samma dygn.

Thisiswhere
This Is Where I Leave You är rolig, tragisk, patetisk och fin på samma gång. En familj samlas för att sörja den bortgångne fadern, och i enlighet med judisk tradition sitter man Shiva: alltså en veckas öppet hus för alla vänner och bekanta att komma och delta i sorgen och ge sitt stöd. Då familjen Foxman är ytterst dysfunktionell, så bidrar det inte till stämningen att äldsta brodern Paul bär på mycket agg mot lillebror Judd, och att Pauls fru är besatt av att bli gravid. Syster Wendy har tre barn en multimiljonär till make som är en zombie emotionellt och en före detta ex-pojkvän och livskärlek som fortfarande bor i grannskapet efter att an fått en huvudskada i ungdomen (när han var ihop med Wendy). Minstingen Philip tar med sin stenrike och dubbelt så gamla nya flickvän, men får konstant besök av en strid ström gamla flammor som han inte kan/vill hålla sig ifrån. Mamma Foxman är en kultförklarad författare till en bok om barnuppfostran, men alla hennes ungar är trasiga och hon själv har inget sinne för takt eller vad som passar sig på en begravning.
Och så har vi Judd. Protagonisten Judd som inte står ut med sin helgalna, omtänksamma men krävande och irriterande familj. Judd som saknar sin far. Judd som nyligen kommit hem och upptäckt att hans fru ligger med hans chef. Judd som inte vet om han kan eller vill gå vidare, och inte vet hur man pusslar ihop ett liv.

Det är pinsamt, det är värmande och det är frustrerande (inte en jävel tycks kunna ha en ärlig relation till någon annan) men det är också en familj som försöker.
Jag tyckte jättemycket om den och ska helt klart läsa en till Tropper-bok snart (men den ska lånas! Jag måste börja beta av det som står i hyllorna innan jag köper mera nytt!)

This entry was posted in Litteratur, Recensioner and tagged , . Bookmark the permalink.