Läsning för en regnig dag

 

Frankie-Landau-Banks_omslag_plano

 

Den här boken var precis som sitt omslag utlovade, fräscht, roligt, smart i internatskolemiljö. Vad mer kan man begära. Frankie går i en av USA’s tre främsta internatskolor, samma skola där hennes pappa gick i hennes ålder. På skolan finns det ett hemligt sällskap som bara män är välkomna i, något som minst sagt går Frankie på nerverna. Hennes pappa var medlem och med hjälp av saker han nämnt om klubben så lyckas Frankie nästla sig in och visa vart skåpet ska stå. Givetvis finns det två-tre pojkar som tävlar om hennes gunst men tursamt nog tar inte den storyn överhanden. Finalen är överraskande. Vi får ett mer “girl-power” slut än vad man kanske skulle kunna tänka sig för den här typen av bok. I like it alot!(vad sjutton girl-power innebär i dagsläget är lite oklart, för mig är det starka kvinnor som inte behöver män för att tycka om sig själva eller sitt liv).

Har du tre regniga timmar framför dig är det här den perfekta boken att slukas upp av!

Posted in Allmänt, Litteratur | Tagged , , | Comments Off on Läsning för en regnig dag

Sent upp på bandvagnen

Mina kära vän Nahal skrev förra sommaren om en bok som golvade henne totalt och som hon ville trycka i händerna på alla. Det var Karen Joy Fowlers bok We are all completely beside ourselves. Jag läste helt omtumlad ut den igår,sittandes på toaletten (hemma blir det mycket läsande på toaletten just nu, min läs-oas). Jag läste den på svenska i utmärkt översättning av Cecilia Falk. Ärligt talat är jag inte säker på att jag ens nu kan sammanfatta och förklara varför den här boken berörde mig så djupt. Utan att förstöra den för framtida läsare så vill jag ändå säga att det jag tar med mig mest är min egen ilska och totala oförmåga att förstå hur man som pappa kan utsätta sina barn för det huvudpersonen Rosemarys pappa utsätter sina för. Och allt i vetenskapens namn.

Vi-ar-alla-helt-utom-oss_3D

 

(More to come)…

Posted in Litteratur, Recensioner | Tagged , , | 1 Comment

Bletchley Circle

Jag ser på mycket tv-serier, och allt som oftast är det flera säsonger och många avsnitt som gäller. Till Vildvittras kostymdramahelg, valde jag dock att skriva om 8 avsnitt långa Marvel’s Agent Carter, som inte var så mycket klassiskt kostymdrama som en 40-tals action-drama-komedi.
Under ungefär samma period som jag såg den serien, lyckades jag även ge mig i kast med den korta, men mycket välgjorda dramaserien Bletchley Circle. Återigen är detta inte ett kostymdrama i kassisk mening (vilket skulle vara t.ex. Austen-, Dickens-, Henry James-, Shakespeare- och Brontë-filmatiseringar) utan en 50-tals serie i brittisk miljö. Men den utspelar sig ändå under en kort, specifik period som är mycket skild från vår nuvarande vardag, så vi kör!

Bletchley Circle är en serie centrerad kring fyra kvinnor, med två parallella tidslinjer. Å ena sidan följer vi dessa kvinnor, fyra personer med olika bakgrund och i olika åldrar, medan de tjänstgör för den brittiska försvarsmakten under andra världskriget. Kvinnorna jobbar på Bletchley Park med att knäcka nazisternas kodade meddelanden. De har alla olika expertområden: språkkunskaper, fotografiskt minne, ett sinne för att sätta ihop detaljer och se mönster. (Det som hänt på Betchley har under många år varit hemlighetsstämplat, och det är bara sedan mycket av detta blivit preskriberat och öppet för allmänheten som filmatiseringar i stil med Bletchley Circle och en av årets Oscarsnominerade filmer: The Imitation Game med Cumberbatch och Knightley, fått nog mer kött på benen).

Förutom kvinnornas hemlighetsstämplade historia, så får vi även följa de 1952, när de på olika sätt anpassat sig till ett liv där deras tidigare tjänstgöring och vad de utfört svepts under mattan. De är sekreterare, översättare, hemmafruar. De lever i skuggan av sitt forna liv, och i vissa fall, som med den otroligt skarpa Susan (Anna Maxwell Martin), så lever de ett monotont, själsligt fattigt liv där de inte riktigt kan musta upp att känna glädje i sina rutiner eller sitt familjeliv.
Första säsongen består bara av tre avsnitt. Under krigstidslinjen får vi se hur de bygger vänskaper och förtroenden, gör upp planer för framtiden, känner stolthet i det de gör.
I den tidslinje som utspelar sig 1952, så har de alla tappat kontakten med varandra. Men när en seriemördare börjar lämna lik efter sig i Londonområdet, så kan inte Susan låta bli att försöka hitta ett mönster. Hennes man har inte den blekaste aning om vem hon egentligen är och vad hon varit. Susan avslöjar heller inget, delvis p.g.a. att hon enligt lag är skyldig att hålla tyst, men också (får jag intrycket av) för att hon skäms. Hon skäms över att hon gjort så lite av sitt liv, av att hon vill mer, av att hennes man behandlar henne lite som ett barn, över att hon nöjde sig med det hon har och aldrig tog några risker, och därför säger hon inget. Hennes kunskaper, erfarenheter och intelligens blir som en kärna av sanning som är hennes egen, och hon värnar om den och hemlighetshåller den för att kunna hålla fast vid något som hon är stolt över.
Tyvärr gör detta hemlighetsmakeri, men allra främst det faktum att Susan är kvinna, att ingen tror henne när hon går till polisen med sina misstankar. Slutligen måste hon återförena sitt gamla Bletchley-gäng, och tillsammans ger de sig i jakt på mördaren.

the-bletchley-circle-s1

Bletchley Circle är en serie om kvinnor, om hur de levt och tvingats leva, och om hur de anpassat sig till ett samhälle som inte gjort plats för de. Min favorit är Rachel Stirlings Millie, som är lite för “modern” alternativt lite för skandalös, för sin tid.
Vad jag också verkligen gillar, är att brittiska serier verkligen har med folk som ser ut som folk. Alltså, människor som ser trötta ut, som ser lite oglammiga ut, som är söta, eller alldagliga eller snygga. Det finns en variation som ger en känsla av trovärdighet, som många amerikanska serier saknar.
Även miljöerna, kläderna och känslan andas en sorts återhållsamhet. Skulle man jämföra med Agent Carter, som utspelar sig bara några år tidigare, så är skillnaderna massiva. På andra sidan Atlanten, i USA, är 50-talet en tid av tillväxt, av starka färger i kläder och läppstift och pasteller i inredningen. Man har mer pengar, ekonomin pekar uppåt och det syns i en serie som rör medelklassmänniskor. I England däremot, lämnade andra världskriget kassorna tomma för många. Hade man pengar var det heller inte alltid fint att visa, utan lite osolidariskt. Kvinnorna vi följer i Bletchley Circle är dessutom arbetarklass eller kanske främst den ganska anspråkslösa lägre-medelklassens kvinnor, och det syns inte bara i livsstil eller på vart de arbetar, utan i detaljer som frisyrer och kläder.

Jag tyckte riktigt bra om Bletchley Circle. Den var spännande men lågmäld, satte kvinnor och deras liv i fokus, och handlingen var välskriven (speciellt säsong ett). Säsong två var med sina fyra avsnitt något svagare, men klart sevärd. Jag önskar att det blivit mer än bara sju avsnitt.

 

Det här inlägget är del av Vildvittras Kostymdramahelg.

Posted in På TV | Tagged , | 3 Comments

Agent Carter, del 2

Tidigare idag skrev jag om Marvels Agent Carter som del av Vildvittras Kostymdramahelg. Jag var ute lite sent och hann inte få ihop hela inlägget jag ville ha lagom till mitt bestämda klockslag i stafetten, så jag valde att dela inlägget i två, först lite om hur jag allmänt anser Agent Carter vara sevärd, och sedan ett som djupdyker lite mer i dess både positiva och negativa aspekter (det blir m.a.o. en del spoilers).

Agent-Carter-2När jag började se Agent Carter så var jag medveten om att representation skulle bli ett problem. Serien rör sig i helt vita kretsar: Peggys arbetsplats med agenter har på sin höjd någon östasiatisk man, och i avsnittet där hon möter sina gamla armévänner, de charmiga Howling Commandos, så är en utav de en ung svart kille som går under namnet “Happy” Sam, men hennes fåtal vänner privat är vita, hennes kontakter är vita, hemmet för unga kvinnor där hon är inackorderad är för vita. Som sagt, jag förväntade mig inte mycket annat av en serie i sen 40-tals miljö i USA, men det här var nästan sorgligt. Man har inte ens lyckats få in en kontakt inom det militära, någon kvinna på jobbets telefonväxel, eller ens en anonym informationskälla. Nej, i Agent Carter är de sexistiska strukturerna i fokus, och klass nämns lite i det perifära, men raspolitiken i USA, som är högst närvarande än idag, lämnas oberörd. Den fantastiska Andre Royo som spelar Bubbles i The Wire är med i första avsnittet som en små-skurk på jazzklubb, kan det bli mer klyschigt? Tala om bortkastad talang. Samtidigt var ju jazzklubbarna en plats där folk från olika samhällsskikt och miljöer möttes, och inte ens det utnyttjades egentligen här.
Jag läste en artikel online där man föreslagit att detta kunde ha åtgärdats lite av att Edwin Jarvis, Howard Starks butler tillika Peggys nya bundsförvant hade kunnat vara en svart man. Jarvis, som spelas (mycket väl vill jag inflika) av James D’Arcy, har en mycket bra dynamik med Hayley Atwells Peggy, och jag gillar honom i rollen. Men jag är säker på att någon annan hade kunnat spela rollen bra också. Jarvis rör sig mycket i periferin i samhället. Han lever ett gift, ganska hemtrevligt liv med sin fru (som man aldrig får se) och tillbringar sina dagar med att utföra mer eller mindre standardsysslor för Stark (allt från att köra hans bil till att be älskarinnor Stark tröttnat på att gå hem – sjukt osmakligt). Och ja, det hade helt klart funkat att låta en svart man spela Jarvis. Men jag vet inte hur mycket jag gillat att den enda större icke-vita rollen skulle innehas av en man som stod i tacksamhetsskuld till en vit, rik arrogant typ som Stark och levde som hans butler. Det blir ärligt talat, inte så balanserat ändå, tycker jag.
Nej, representation av icke-vita är sorgligt eftersatt i Agent Carter, vilket kanske som mest förtydligades av när Dominic Coopers Howard Stark förklarar för Peggy att i USA får man lära sig spela efter vissa regler, och de reglerna begränsar dig tydligt efter ditt namn, ditt kön, din samhällsklass, men inte ens här vågar manusförfattarna tillägga att i USA påverkas man i syvende och sist kanske allra mest av ras. Men det vet ju Howard inget om, för han är en vit karl som byggt sin förmögenhet och kommit upp från sin arbetarklassbakgrund, och han är för upptagen med att lyssna på små fioler spela ledsna sånger bara för honom.

Carter3Sen har vi förstås sexismen. Redan i första avsnittets början ser vi Peggy gå till jobbet, och hon går (som många nämnt) symboliskt mot strömmen av kostymklädda män. Och ja, hela Peggys yrkesliv är i uppförsbacke. Hon är i princip den bästa agenten på jobbet men behandlas som allas städhjälp. Man får väldigt lite höra om andra kvinnors upplevelser av vardagssexism, men hennes servitrisväninna Angie råkar ju ut för en del creeps på jobbet. Peggy konfronterar ändå männen i sitt liv: sin chef, sina kollegor, Howard, om hur de behandlar henne, om hur hon är osynlig så snart hon inte springer ärenden eller är felfri och perfekt. Detta tycker jag är väldigt bra. Det som är mindre bra är som sagt, att sexismen i Agent Carter behandlas på ett sådant sätt att det framstår som en problem av sin tid, istället för ett problem genom tiderna.
Vad som dessutom är intressant, är hur färgad Carter är av sin omgivning. Fastän vi inte får veta hennes bakgrundshistoria (vilket jag tycker är helt OK), kan man spekulera i att Peggy kommer från en ganska välbärgad brittisk familj. Inte adel, kanske inte inflytesrika personer som skulle förfasas av att dottern blir militär, men ändå en familj som hade råd att låta dottern utbilda sig, ge sig ut i världen, våga göra karriär. Visst, hon kanske är föräldralös, och mycket av det hon lärt sig har hon kanske lärt sig inom det militära, men Peggy är inte av en fattig bakgrund, och det syns i hur hon lever, för sig, klär sig, talar och hur hon förväntar sig att folk faktisk till viss del ska ta henne på allvar, i ett land där fattiga i princip likställs med besvärliga eller osynliga. Om Agent Carter får en andra säsong, vilket jag innerligt hoppas att den får, kanske man tar upp lite av detta. Jag hoppas då precis lika innerligt att man inte faller i den avskyvärda fällan att låta Peggys liv färgats av att hennes far ville ha en son, vilket är kommentar som ofta dyker upp i filmvärlden. Jag hoppas Peggy har en familj som stöttar henne, vilket skulle vara väldigt intressant.
Vad jag dock ville komma till: Peggy är lite av ett unikum. Hon är säkert en av många kvinnor som kommit tillbaka efter krig och insett att den kompetens hon visat och den frihet hon haft inte intresserar männen runt omkring. Men i sin närmiljö känner hon inga andra kvinnor med liknande yrkesbakgrund. Det gör att hon ser på andra kvinnor på sättet hennes kollegor ser på henne: harmlösa, lite ytliga, omedvetna om sin omgivning och försvarslösa. För någon som dagligen kämpar för att bli tagen seriöst, så är hon ovanligt dålig på att ta andra kvinnor på allvar. Detta får hon senare äta upp, när hon inser hur blind hon varit. Dock adresserar man inte hur ett patriarkalt samhälle med misogyn kvinnobild, även föder misogyni hos kvinnor. Peggy vill bevisa sitt värde som kvinna, men ser inte på sig själv som på andra kvinnor. I slutändan vill hon i princip bara vara en av grabbarna, och detta är problematiskt.

Peggy and Angie
Avslutningsvis vill jag faktiskt återgå till bra saker om Agent Carter.
Agent Carter är en serie med en mångfasetterad kvinnlig huvudroll, och även hennes vänskap till andra kvinnor får tid och uppmärksamhet. Hennes relation till Jarvis förblir professionell, hennes relation till kollegorna utvecklas och växer. På sociala medier har Agent Carter hyllats, men de som inte nappat tycker främst att männen i serien är endimensionella och platta. Som min bekanta Anna (In another library) påpekade på Twitter: välkommen till vår värld.
Ärligt talat tycke jag inte att de manliga karaktärerna är så trista. Visst, Howard Stark är ett as, men ingen är förvånad, trädet växte ej långt från där äpplet föll, så att säga. Men bland männen i serien får vi faktiskt en studie i maskulinitet: Jarvis är mannen som även i sitt hemmaliv städar och diskar och lagar mat, och påpekar att hans fru faktisk har behov. Peggys chef, Captain Dooley, lider av sitt trasiga familjeliv, saknar sin fru men främst sina barn, och medan det tar honom bra lång tid att se värdet i Peggy, så slåss han faktiskt mot sina förutfattade meningar. På jobbet har Peggy också en bundsförvant i Daniel Sousa, som delvis bygger på yrkesrespekt men som tyvärr också bygger på att Sousa gillar henne, och därför också blir grymt besviken när Peggy inte är den han tror (ärligt talat är det ju knappast hennes problem?!). Sousa är en krigsveteran, vars förlorade ben gör honom till poster-child för ofullständig maskulinitet. Sousa, med sin funktionsnedsättning, är en sorts påminnelse om männens ofullständighet och bräcklighet, och detta gör de andra obekväma nog att ta ut det på Sousa själv. När Peggy inte är på plats så dinglar han längst ner i näringskedjan, något som ger en extra dimension till arbetsplatsen som jag verkligen gillar.

Trots sina brister (och vad har inte brister, så säg?), så är Agent Carter, rolig, smart, och intressant. Den är snyggt gjord och snyggt spelad. Detaljerna är fina, dialogerna skarpa, dynamiken mellan karaktärerna bra.
Jag älskar att man dessutom i serien, har en radioteater baserad på Captain Americas hjältedåd som Peggy verkligen hatar. Det är jätteroligt. I en värld som ändå rymmer superhjältar, får vi följa människor vars liv påverkats av sagda hjältar. Peggy, vars hjärta krossats, går vidare med sitt liv på ett komplext sätt, med yrkesheder och ambition som ledstjärnor, men med en sårbarhet och en sorg som inte alls förtar det faktum att hon är kick-ass.

Posted in På TV | Tagged , , | 5 Comments

Lemme hear you say “Heey Ms. Carter”.

Nu när Marvel/Disney gjort det till sitt livsmål att tjäna in mer pengar på filmer där någon snubbe i kostym är cool och inte tittar tillbaka på explosioner, än vad små länder har i årsomsättning, så känner jag att det är oerhört viktigt att slå ett slag för deras lite tystare och smartare tv-seriesatsning Agent Carter.

ACarter Agent Carter är inte Marvel Cinematic Universes första tv-seriesatsning, utan var en åtta avsnitts mini-serie under pausen mellan första och andra säsongen av Agents of S.H.I.EL.D. Men där den senare serien gjordes reklam för överallt och skröt med att ha Joss Whedon som regissör, så kom Agent Carter som en nästan oannonserad kanonkula ur periferin och sänkte allt motstånd. Där Agents of S.H.I.E.L.D behövde mer än en halv säsong att få ändan ur vagnen och sluta vara sjukt tråkig (jag gav faktiskt upp, men gav det en till chans efter Captain America: Winter Soldiers handling blev en tie-in) så var Agent Carter fantastisk från första början.

Agent Carter är ett roligt, smart, 40-tals spiondrama. Margret “Peggy” Carter, som introducerades i första Captain America-filmen som hjälten Steve Rogers kärleksintresse, spelar äntligen första fiol. Och Hayley Atwell som spelar henne, gör det så jävla bra.
Andra världskriget är över, och Peggy, en kvinna med mål och syfte och ambitioner, är tillbaka i en värld där hennes expertis inte längre ses som nödvändig. Inte för att den är förlegad, utan för att hon är kvinna. Som enda kvinnlig agent på SSR måste hon dagligen svälja den förolämpande och nedlåtande miljö hennes manliga kollegor byggt upp, där hennes meriter, vitsord och erfarenheter är värda noll och där det enda som räknas är att hon får vara med för att hon är Rodgers gamla tjej och det är ju faktiskt lite synd om henne. Och så är hon ju rätt snygg om hon inte var så sur jämt och kan hon inte arkivera detta efter att hon hämtat nytt kaffe åt killarna?
Peggy brinner efter en chans att bevisa sig, fast än hon vet att spelet är riggat. Därför kan hon inte låta bli att spela Howard Starks dubbelagent när han ber henne. Howard, en stenrik, självbelåten, slampa till tekniskt underbarn (och far till Iron Man) är trots sin odräglighet en vän, och det faktum att hans livsfarliga uppfinningar blivit bestulna och att han nu anklagas för landsförräderi, är allvarliga saker. Peggy går med på att ta reda på vem som ligger bakom, men det innebär inte bara fara för hennes liv utan även för andras.

Agent Carter är riktigt välgjord. Manuset är skarpt, och meningsutbytena mellan Atwells Peggy och James D’Arcys Jarvis är ofta nästan perfekta. Kläderna, i allt från karlarnas stora kostymer och korta slipsar till Peggys ofta förekommande kombo av röd-blått-vitt är snygga. Slagsmålsscenerna bra och roliga, koreograferade men inte överkoreograferade (jag gillar verkligen att Peggy till skillnad från agenter som Black Widow, inte är någon supersmidig kampsportsexpert, utan hon slåss verkligen på the good old fashioned rak höger kombinerad med spark mot knät och vad finns det för tillhyggen att svinga-sättet. Det är fab.)

Så klart är inte Agent Carter perfekt. Det finns en hel del saker som kunde gjorts annorlunda, borde gjorts annorlunda, och som kunde varit bättre. Som representation (det är så, så vitt…). Som hur sexismen ska få oss invaggade i någon känsla av att det var så hemskt förr och så mycket bättre nu, fastän Peggys arbetsplats faktisk är vardag för många kvinnor idag. Som att man inte djupdyker i hur mycket Peggy skadats av den patriarkala miljö hon rör sig i, och hur det lett till att hon själv är rätt misogyn. Men detta är saker som behöver mer utrymme att utvecklas, och jag kommer därför skriva ett till inlägg om Agent Carter senare idag.
Detta till trots- Marvels Agent Carter är bland det bättre jag sett i tv-serie väg i år. Ge det en chans, det är värt det.

Detta inlägg är del av Vildvittras Kostymdramahelg.

Posted in På TV | Tagged , , | 12 Comments

Kostymdramahelg!

On a blog near you in 3… 2… 1…

Maria på Vildvittra har dragit igång en bloggstafett med kostymdrama-tema. Jag har varit nyfiken på att delta i något liknande sen jag såg resultaten av helgstafetterna med Jane Austen- eller Superhjälte-tema, men nu när det är dags (mitt inlägg ska upp om en timma), så har jag liksom kommit av mig och kan inte välja vad jag ska skriva om….

För mig har termen kostymdrama genom åren refererat till en viss typ av film/serie. Oftast var det någon Austen- eller Dickens-filmatisering. Överlag var det nästan alltid brittisk miljö och/eller brittisk bokförlaga som var berättelsen fond, och det utspelade sig inte under vad jag skulle kalla “modern tid”, utan allt som oftast mellan 1700-1900 talet.
Med tiden har denna bild luckrats upp något. Ibland handlar det helt enkelt bara om utklädnader, som i filmer om superhjältar (som vid något tillfälle alltid tycks refereras till som “costumed freaks” av fyrkantig vän av ordning).
Men främst är det, i alla fall för mig, bara att man i detalj skildrat en tid och plats, med kläder, transportmedel och manér, och förlagt en berättelse i en tidsperiod som inte är nu (ett så kallad “period piece”), och då kan det ju vara allt från Stolthet och fördom till andra världskrigsdramat Band of Brothers.

Med det i åtanke ska jag nu skriva ett fantastiskt, uttömmande och inspirerande inlägg (hrm…). Återkom kl. 14.00 och förundras.

Posted in Allmänt | Tagged | Comments Off on Kostymdramahelg!

Det hypnotiska ekorrhjulet

Jag läste en förtvivlat bra bok på tunnelbanan häromkvällen. Ja jag läste den faktiskt i en sittning(två om man ska vara noga, fram och tillbaka till Hässelby). Det var Linjen av Elise Karlsson som totalt fångade min uppmärksamhet på en annars så hjärndöd tunnelbane-sträcka. Handlingen är enkel, rak men trots det inte glasklar. Jag vet att det låter väldigt luddigt men jag menar det som något positivt! Om känslan av tomhet och meningslöshet när man söker jobb, osäkerheten och självrannsakandet. Duger jag? Och hur man sen kan gå så fullt upp i ett nytt jobb att man nästan blir ett med det, inget är lika viktigt. Dessutom en förälskelse,  en arbetsplats i frifall och att släppa taget.

Lika svårbeskriven som den är för mig lika nära kändes den när jag läste. Hur det är att vara mitt i ekorrhjulet, och älska varje varv som går trots alla uppoffringar som görs för att stanna där.

Läs den för sjuttsingen!

Posted in Litteratur, Recensioner | Tagged , , , | Comments Off on Det hypnotiska ekorrhjulet

Final Curtain

Final CurtainNu i april kommer sista volymen av Hiroaki Samuras manga-epos Blade of the Immortal ut på engelska. Volym 31(!), Final Curtain, ska avsluta allt och jag förstår knappt att detta ska hända på riktigt!! Jag började läsa Samuras serie när jag gick på gymnasiet. Det var minst elva år sedan, och översättningen hade då på sin höjd nått tolfte volymen Autumn Frost, om ens det.

Det här äventyret har tagit en halv livstid för min del, jag har nog aldrig följt en berättelse eller några karaktärer så länge. Och jag erkänner, jag har inte ens läst de senaste tre eller fyra volymerna. Jag har så länge planerat att läsa om serien i sin helhet att de fått vänta, även om mina planer inte blivit av. Nu är jag orolig för att det kan vara svårt att få tag i dem, för SF-bokhandeln har de så sällan inne i mer än ett exemplar åt gången, och om någon rövhatt varit ovarlig och skadat boken när de bläddrat eller tryckt tillbaka den i hyllan tills pocketkanterna blivit nötta (aaaargh!! värsta sortens kund, ni borde endast få beställa via nätet!), så är det helt kört för min del jag kan inte komma mig för att köpa den.Sparrow

Det är faktiskt ett tecken på djup vänskap och kärlek att när min vän Amie välte ett glas vatten i min bokhylla för ett par veckor sedan och dränkte de första 5-6 volymerna så avsade jag mig inte hela vår vänskap på grund av hennes oförsikt. Jag bara skrek till mitt i natten “They’re out of print!!” och lyfte ut allt så snabbt att the Flash hade imponerats (jag var mycket sansad med andra ord…). Jag tar mina böcker på allvar. Man ska vara seriös.

AFMen nu i sommar måste det bli, från de första ljusa skisserna av mandalor drypande i blod till Manji och Magatsus sköra allians och Rins plågsamma färd över berget. Alla samtal Anotsu och Rin emellan, hatet, ilskan, våldet, äcklet Shira som etsade sig fast hos mig som en parasit. Jag ska läsa allt från början, förhoppningsvis bli förälskad i serien igen och bara förundras över detta faktum att Blade of the Immortal har funnits med på min läslista i över ett decennium.

Posted in Litteratur | Tagged , , | Comments Off on Final Curtain

Systrars öde

För ett tag sedan så fick jag ett litet bokpaket från Norstedts, med bl.a. sista delen av Jessica Spotswoods trilogi om häxsystrarna Cahill, Systrars öde.

Cahill Jag hade sett fram emot avslutet, att se Spotswood knyta ihop säcken. Böckerna om systrarna Cahill är medryckande och lätta att komma in i. Jag tyckte om temat, och protagonisten. I andra boken, Stjärnmärkt, fick Cate flytta till storstaden. När hon lämnat sin sömniga by och sina privilegier bakom sig, öppnas hennes ögon upp för arbetarklassens besvikelser, för de fattigas svårigheter med mat och vård. Jag uppskattade verkligen den här lite mer sociopolitiska dimensionen och hoppades på att den aspekten skulle få utvecklas, vilket den gjorde. Samtidigt är Brödraskapets förtryck, relationer, och maktkampen inom häxornas egna led alltid närvarande.

I Systrars öde, blir slitningarna mellan Cate och systern Maura definitiva. Systerskapet har delats upp i två falanger, med en Cahill i vardera ända, och lillasyster Tess, som har så många egna hemligheter, hamnar i korselden.
Förutom de politiska intrigerna, och kärleksdramat mellan Finn och Cate, görs här mycket mer utrymme för samhällsfrågorna, och till att ifrågasätta kvinnors position i samhället. Spotswood lyckas väva in den allt växande rörelsen kring kvinnlig rösträtt, ta upp pressfrihet och motståndsrörelser, låta Cahill-systrarna både konfrontera sin far, sina fördomar och varandra, utan att tappa tråden. Det blir inga djupdykningar, men heller inte ytligt. Nya karaktärer vävs in, men funkar bra i sammanhanget. Tidigare problematik nystas upp och en oundviklig kamp blir slutligen av.
Spotswood avslutar en fantasytrilogi för ungdomar med säkrare hand än när hon började, och ger Cahill systrarnas berättelse ett värdigt avslut.

Posted in Litteratur, Recensioner | Tagged , , , , | Comments Off on Systrars öde

Det sällsamma fallet Benjamin Button

När The Curious Case of Benjamin Button gick upp på biograferna för ett antal år sedan var jag en av de som såg den på bio. Jag tyckte om den, dess fina kostymer, Brad Pitts tolkning, Tilda Swintons biroll, Taraji P. Hensons fantastiska prestation som fostermamma till en unge som föds som gubbe. Jag visste faktiskt inte då att F. Scott Fitzgerald, som skrivit The Great Gatsby, stod bakom novellen. Då hade jag faktiskt inte heller läst Great Gatsby, men jag ska inte avvika från ämnet.

benjamin_button I förra månaden började jag i alla fall min novell-läsar utmaning, och tog med mig ett par av Novellix nummer ut till en stuga i Dalarna där jag satt framför brasan om kvällarna och läste (true story, men ibland satt jag i soffan också).
Novellix utgåva av Det sällsamma fallet Benjamin Button, är en del av deras fyra med tongivande amerikanska författare (nr. 29-32), vars illustrerade omslag ger känsla av skiss och kollage på samma gång.
Jag tyckte om den, tonen, frustrationen hos Benjamin och hans närstående i hans barndomsår, men också för hans son som sedan måste låtsas vara en avlägsen släkting i Benjamins sista år på jorden. Det finns ingen riktigt romantisk tråd, även om Benjamin gifter sig. Det äktenskapet blir faktiskt rätt olyckligt och otillfredsställande för de involverade. Inte heller finns den fantastiska fostermamman med, utan de flesta karaktärer vi möter i filmen är helt unika för just den.

Det sällsamma fallet Benjamin Button är mer tragikomisk och lite vemodig i det att läsaren har sådan tydlig vetskap om åt vilket håll det barkar. Och det är inte lika djupdykande som jag hoppats. Men den finns något, en gnista. En så oerhört välpresenterad känsla av frustration, men också en fin tolkning av kärlek: för Benjamin älskar att leva, älskar att uppleva, älskar att göra. Och det känns, i de få sidor man får följa med honom.

Posted in Litteratur, Recensioner | Tagged , , | Comments Off on Det sällsamma fallet Benjamin Button