Bletchley Circle

Jag ser på mycket tv-serier, och allt som oftast är det flera säsonger och många avsnitt som gäller. Till Vildvittras kostymdramahelg, valde jag dock att skriva om 8 avsnitt långa Marvel’s Agent Carter, som inte var så mycket klassiskt kostymdrama som en 40-tals action-drama-komedi.
Under ungefär samma period som jag såg den serien, lyckades jag även ge mig i kast med den korta, men mycket välgjorda dramaserien Bletchley Circle. Återigen är detta inte ett kostymdrama i kassisk mening (vilket skulle vara t.ex. Austen-, Dickens-, Henry James-, Shakespeare- och Brontë-filmatiseringar) utan en 50-tals serie i brittisk miljö. Men den utspelar sig ändå under en kort, specifik period som är mycket skild från vår nuvarande vardag, så vi kör!

Bletchley Circle är en serie centrerad kring fyra kvinnor, med två parallella tidslinjer. Å ena sidan följer vi dessa kvinnor, fyra personer med olika bakgrund och i olika åldrar, medan de tjänstgör för den brittiska försvarsmakten under andra världskriget. Kvinnorna jobbar på Bletchley Park med att knäcka nazisternas kodade meddelanden. De har alla olika expertområden: språkkunskaper, fotografiskt minne, ett sinne för att sätta ihop detaljer och se mönster. (Det som hänt på Betchley har under många år varit hemlighetsstämplat, och det är bara sedan mycket av detta blivit preskriberat och öppet för allmänheten som filmatiseringar i stil med Bletchley Circle och en av årets Oscarsnominerade filmer: The Imitation Game med Cumberbatch och Knightley, fått nog mer kött på benen).

Förutom kvinnornas hemlighetsstämplade historia, så får vi även följa de 1952, när de på olika sätt anpassat sig till ett liv där deras tidigare tjänstgöring och vad de utfört svepts under mattan. De är sekreterare, översättare, hemmafruar. De lever i skuggan av sitt forna liv, och i vissa fall, som med den otroligt skarpa Susan (Anna Maxwell Martin), så lever de ett monotont, själsligt fattigt liv där de inte riktigt kan musta upp att känna glädje i sina rutiner eller sitt familjeliv.
Första säsongen består bara av tre avsnitt. Under krigstidslinjen får vi se hur de bygger vänskaper och förtroenden, gör upp planer för framtiden, känner stolthet i det de gör.
I den tidslinje som utspelar sig 1952, så har de alla tappat kontakten med varandra. Men när en seriemördare börjar lämna lik efter sig i Londonområdet, så kan inte Susan låta bli att försöka hitta ett mönster. Hennes man har inte den blekaste aning om vem hon egentligen är och vad hon varit. Susan avslöjar heller inget, delvis p.g.a. att hon enligt lag är skyldig att hålla tyst, men också (får jag intrycket av) för att hon skäms. Hon skäms över att hon gjort så lite av sitt liv, av att hon vill mer, av att hennes man behandlar henne lite som ett barn, över att hon nöjde sig med det hon har och aldrig tog några risker, och därför säger hon inget. Hennes kunskaper, erfarenheter och intelligens blir som en kärna av sanning som är hennes egen, och hon värnar om den och hemlighetshåller den för att kunna hålla fast vid något som hon är stolt över.
Tyvärr gör detta hemlighetsmakeri, men allra främst det faktum att Susan är kvinna, att ingen tror henne när hon går till polisen med sina misstankar. Slutligen måste hon återförena sitt gamla Bletchley-gäng, och tillsammans ger de sig i jakt på mördaren.

Bletchley Circle är en serie om kvinnor, om hur de levt och tvingats leva, och om hur de anpassat sig till ett samhälle som inte gjort plats för de. Min favorit är Rachel Stirlings Millie, som är lite för “modern” alternativt lite för skandalös, för sin tid.
Vad jag också verkligen gillar, är att brittiska serier verkligen har med folk som ser ut som folk. Alltså, människor som ser trötta ut, som ser lite oglammiga ut, som är söta, eller alldagliga eller snygga. Det finns en variation som ger en känsla av trovärdighet, som många amerikanska serier saknar.
Även miljöerna, kläderna och känslan andas en sorts återhållsamhet. Skulle man jämföra med Agent Carter, som utspelar sig bara några år tidigare, så är skillnaderna massiva. På andra sidan Atlanten, i USA, är 50-talet en tid av tillväxt, av starka färger i kläder och läppstift och pasteller i inredningen. Man har mer pengar, ekonomin pekar uppåt och det syns i en serie som rör medelklassmänniskor. I England däremot, lämnade andra världskriget kassorna tomma för många. Hade man pengar var det heller inte alltid fint att visa, utan lite osolidariskt. Kvinnorna vi följer i Bletchley Circle är dessutom arbetarklass eller kanske främst den ganska anspråkslösa lägre-medelklassens kvinnor, och det syns inte bara i livsstil eller på vart de arbetar, utan i detaljer som frisyrer och kläder.

Jag tyckte riktigt bra om Bletchley Circle. Den var spännande men lågmäld, satte kvinnor och deras liv i fokus, och handlingen var välskriven (speciellt säsong ett). Säsong två var med sina fyra avsnitt något svagare, men klart sevärd. Jag önskar att det blivit mer än bara sju avsnitt.

Det här inlägget är del av Vildvittras Kostymdramahelg.