Agent Carter, del 2

Tidigare idag skrev jag om Marvels Agent Carter som del av Vildvittras Kostymdramahelg. Jag var ute lite sent och hann inte få ihop hela inlägget jag ville ha lagom till mitt bestämda klockslag i stafetten, så jag valde att dela inlägget i två, först lite om hur jag allmänt anser Agent Carter vara sevärd, och sedan ett som djupdyker lite mer i dess både positiva och negativa aspekter (det blir m.a.o. en del spoilers).

När jag började se Agent Carter så var jag medveten om att representation skulle bli ett problem. Serien rör sig i helt vita kretsar: Peggys arbetsplats med agenter har på sin höjd någon östasiatisk man, och i avsnittet där hon möter sina gamla armévänner, de charmiga Howling Commandos, så är en utav de en ung svart kille som går under namnet “Happy” Sam, men hennes fåtal vänner privat är vita, hennes kontakter är vita, hemmet för unga kvinnor där hon är inackorderad är för vita. Som sagt, jag förväntade mig inte mycket annat av en serie i sen 40-tals miljö i USA, men det här var nästan sorgligt. Man har inte ens lyckats få in en kontakt inom det militära, någon kvinna på jobbets telefonväxel, eller ens en anonym informationskälla. Nej, i Agent Carter är de sexistiska strukturerna i fokus, och klass nämns lite i det perifära, men raspolitiken i USA, som är högst närvarande än idag, lämnas oberörd. Den fantastiska Andre Royo som spelar Bubbles i The Wire är med i första avsnittet som en små-skurk på jazzklubb, kan det bli mer klyschigt? Tala om bortkastad talang. Samtidigt var ju jazzklubbarna en plats där folk från olika samhällsskikt och miljöer möttes, och inte ens det utnyttjades egentligen här.
Jag läste en artikel online där man föreslagit att detta kunde ha åtgärdats lite av att Edwin Jarvis, Howard Starks butler tillika Peggys nya bundsförvant hade kunnat vara en svart man. Jarvis, som spelas (mycket väl vill jag inflika) av James D’Arcy, har en mycket bra dynamik med Hayley Atwells Peggy, och jag gillar honom i rollen. Men jag är säker på att någon annan hade kunnat spela rollen bra också. Jarvis rör sig mycket i periferin i samhället. Han lever ett gift, ganska hemtrevligt liv med sin fru (som man aldrig får se) och tillbringar sina dagar med att utföra mer eller mindre standardsysslor för Stark (allt från att köra hans bil till att be älskarinnor Stark tröttnat på att gå hem – sjukt osmakligt). Och ja, det hade helt klart funkat att låta en svart man spela Jarvis. Men jag vet inte hur mycket jag gillat att den enda större icke-vita rollen skulle innehas av en man som stod i tacksamhetsskuld till en vit, rik arrogant typ som Stark och levde som hans butler. Det blir ärligt talat, inte så balanserat ändå, tycker jag.
Nej, representation av icke-vita är sorgligt eftersatt i Agent Carter, vilket kanske som mest förtydligades av när Dominic Coopers Howard Stark förklarar för Peggy att i USA får man lära sig spela efter vissa regler, och de reglerna begränsar dig tydligt efter ditt namn, ditt kön, din samhällsklass, men inte ens här vågar manusförfattarna tillägga att i USA påverkas man i syvende och sist kanske allra mest av ras. Men det vet ju Howard inget om, för han är en vit karl som byggt sin förmögenhet och kommit upp från sin arbetarklassbakgrund, och han är för upptagen med att lyssna på små fioler spela ledsna sånger bara för honom.

Sen har vi förstås sexismen. Redan i första avsnittets början ser vi Peggy gå till jobbet, och hon går (som många nämnt) symboliskt mot strömmen av kostymklädda män. Och ja, hela Peggys yrkesliv är i uppförsbacke. Hon är i princip den bästa agenten på jobbet men behandlas som allas städhjälp. Man får väldigt lite höra om andra kvinnors upplevelser av vardagssexism, men hennes servitrisväninna Angie råkar ju ut för en del creeps på jobbet. Peggy konfronterar ändå männen i sitt liv: sin chef, sina kollegor, Howard, om hur de behandlar henne, om hur hon är osynlig så snart hon inte springer ärenden eller är felfri och perfekt. Detta tycker jag är väldigt bra. Det som är mindre bra är som sagt, att sexismen i Agent Carter behandlas på ett sådant sätt att det framstår som en problem av sin tid, istället för ett problem genom tiderna.
Vad som dessutom är intressant, är hur färgad Carter är av sin omgivning. Fastän vi inte får veta hennes bakgrundshistoria (vilket jag tycker är helt OK), kan man spekulera i att Peggy kommer från en ganska välbärgad brittisk familj. Inte adel, kanske inte inflytesrika personer som skulle förfasas av att dottern blir militär, men ändå en familj som hade råd att låta dottern utbilda sig, ge sig ut i världen, våga göra karriär. Visst, hon kanske är föräldralös, och mycket av det hon lärt sig har hon kanske lärt sig inom det militära, men Peggy är inte av en fattig bakgrund, och det syns i hur hon lever, för sig, klär sig, talar och hur hon förväntar sig att folk faktisk till viss del ska ta henne på allvar, i ett land där fattiga i princip likställs med besvärliga eller osynliga. Om Agent Carter får en andra säsong, vilket jag innerligt hoppas att den får, kanske man tar upp lite av detta. Jag hoppas då precis lika innerligt att man inte faller i den avskyvärda fällan att låta Peggys liv färgats av att hennes far ville ha en son, vilket är kommentar som ofta dyker upp i filmvärlden. Jag hoppas Peggy har en familj som stöttar henne, vilket skulle vara väldigt intressant.
Vad jag dock ville komma till: Peggy är lite av ett unikum. Hon är säkert en av många kvinnor som kommit tillbaka efter krig och insett att den kompetens hon visat och den frihet hon haft inte intresserar männen runt omkring. Men i sin närmiljö känner hon inga andra kvinnor med liknande yrkesbakgrund. Det gör att hon ser på andra kvinnor på sättet hennes kollegor ser på henne: harmlösa, lite ytliga, omedvetna om sin omgivning och försvarslösa. För någon som dagligen kämpar för att bli tagen seriöst, så är hon ovanligt dålig på att ta andra kvinnor på allvar. Detta får hon senare äta upp, när hon inser hur blind hon varit. Dock adresserar man inte hur ett patriarkalt samhälle med misogyn kvinnobild, även föder misogyni hos kvinnor. Peggy vill bevisa sitt värde som kvinna, men ser inte på sig själv som på andra kvinnor. I slutändan vill hon i princip bara vara en av grabbarna, och detta är problematiskt.

Avslutningsvis vill jag faktiskt återgå till bra saker om Agent Carter.
Agent Carter är en serie med en mångfasetterad kvinnlig huvudroll, och även hennes vänskap till andra kvinnor får tid och uppmärksamhet. Hennes relation till Jarvis förblir professionell, hennes relation till kollegorna utvecklas och växer. På sociala medier har Agent Carter hyllats, men de som inte nappat tycker främst att männen i serien är endimensionella och platta. Som min bekanta Anna (In another library) påpekade på Twitter: välkommen till vår värld.
Ärligt talat tycke jag inte att de manliga karaktärerna är så trista. Visst, Howard Stark är ett as, men ingen är förvånad, trädet växte ej långt från där äpplet föll, så att säga. Men bland männen i serien får vi faktiskt en studie i maskulinitet: Jarvis är mannen som även i sitt hemmaliv städar och diskar och lagar mat, och påpekar att hans fru faktisk har behov. Peggys chef, Captain Dooley, lider av sitt trasiga familjeliv, saknar sin fru men främst sina barn, och medan det tar honom bra lång tid att se värdet i Peggy, så slåss han faktiskt mot sina förutfattade meningar. På jobbet har Peggy också en bundsförvant i Daniel Sousa, som delvis bygger på yrkesrespekt men som tyvärr också bygger på att Sousa gillar henne, och därför också blir grymt besviken när Peggy inte är den han tror (ärligt talat är det ju knappast hennes problem?!). Sousa är en krigsveteran, vars förlorade ben gör honom till poster-child för ofullständig maskulinitet. Sousa, med sin funktionsnedsättning, är en sorts påminnelse om männens ofullständighet och bräcklighet, och detta gör de andra obekväma nog att ta ut det på Sousa själv. När Peggy inte är på plats så dinglar han längst ner i näringskedjan, något som ger en extra dimension till arbetsplatsen som jag verkligen gillar.

Trots sina brister (och vad har inte brister, så säg?), så är Agent Carter, rolig, smart, och intressant. Den är snyggt gjord och snyggt spelad. Detaljerna är fina, dialogerna skarpa, dynamiken mellan karaktärerna bra.
Jag älskar att man dessutom i serien, har en radioteater baserad på Captain Americas hjältedåd som Peggy verkligen hatar. Det är jätteroligt. I en värld som ändå rymmer superhjältar, får vi följa människor vars liv påverkats av sagda hjältar. Peggy, vars hjärta krossats, går vidare med sitt liv på ett komplext sätt, med yrkesheder och ambition som ledstjärnor, men med en sårbarhet och en sorg som inte alls förtar det faktum att hon är kick-ass.