Nu när Marvel/Disney gjort det till sitt livsmål att tjäna in mer pengar på filmer där någon snubbe i kostym är cool och inte tittar tillbaka på explosioner, än vad små länder har i årsomsättning, så känner jag att det är oerhört viktigt att slå ett slag för deras lite tystare och smartare tv-seriesatsning Agent Carter.
Agent Carter är inte Marvel Cinematic Universes första tv-seriesatsning, utan var en åtta avsnitts mini-serie under pausen mellan första och andra säsongen av Agents of S.H.I.EL.D. Men där den senare serien gjordes reklam för överallt och skröt med att ha Joss Whedon som regissör, så kom Agent Carter som en nästan oannonserad kanonkula ur periferin och sänkte allt motstånd. Där Agents of S.H.I.E.L.D behövde mer än en halv säsong att få ändan ur vagnen och sluta vara sjukt tråkig (jag gav faktiskt upp, men gav det en till chans efter Captain America: Winter Soldiers handling blev en tie-in) så var Agent Carter fantastisk från första början.
Agent Carter är ett roligt, smart, 40-tals spiondrama. Margret “Peggy” Carter, som introducerades i första Captain America-filmen som hjälten Steve Rogers kärleksintresse, spelar äntligen första fiol. Och Hayley Atwell som spelar henne, gör det så jävla bra.
Andra världskriget är över, och Peggy, en kvinna med mål och syfte och ambitioner, är tillbaka i en värld där hennes expertis inte längre ses som nödvändig. Inte för att den är förlegad, utan för att hon är kvinna. Som enda kvinnlig agent på SSR måste hon dagligen svälja den förolämpande och nedlåtande miljö hennes manliga kollegor byggt upp, där hennes meriter, vitsord och erfarenheter är värda noll och där det enda som räknas är att hon får vara med för att hon är Rodgers gamla tjej och det är ju faktiskt lite synd om henne. Och så är hon ju rätt snygg om hon inte var så sur jämt och kan hon inte arkivera detta efter att hon hämtat nytt kaffe åt killarna?
Peggy brinner efter en chans att bevisa sig, fast än hon vet att spelet är riggat. Därför kan hon inte låta bli att spela Howard Starks dubbelagent när han ber henne. Howard, en stenrik, självbelåten, slampa till tekniskt underbarn (och far till Iron Man) är trots sin odräglighet en vän, och det faktum att hans livsfarliga uppfinningar blivit bestulna och att han nu anklagas för landsförräderi, är allvarliga saker. Peggy går med på att ta reda på vem som ligger bakom, men det innebär inte bara fara för hennes liv utan även för andras.
Agent Carter är riktigt välgjord. Manuset är skarpt, och meningsutbytena mellan Atwells Peggy och James D’Arcys Jarvis är ofta nästan perfekta. Kläderna, i allt från karlarnas stora kostymer och korta slipsar till Peggys ofta förekommande kombo av röd-blått-vitt är snygga. Slagsmålsscenerna bra och roliga, koreograferade men inte överkoreograferade (jag gillar verkligen att Peggy till skillnad från agenter som Black Widow, inte är någon supersmidig kampsportsexpert, utan hon slåss verkligen på the good old fashioned rak höger kombinerad med spark mot knät och vad finns det för tillhyggen att svinga-sättet. Det är fab.)
Så klart är inte Agent Carter perfekt. Det finns en hel del saker som kunde gjorts annorlunda, borde gjorts annorlunda, och som kunde varit bättre. Som representation (det är så, så vitt…). Som hur sexismen ska få oss invaggade i någon känsla av att det var så hemskt förr och så mycket bättre nu, fastän Peggys arbetsplats faktisk är vardag för många kvinnor idag. Som att man inte djupdyker i hur mycket Peggy skadats av den patriarkala miljö hon rör sig i, och hur det lett till att hon själv är rätt misogyn. Men detta är saker som behöver mer utrymme att utvecklas, och jag kommer därför skriva ett till inlägg om Agent Carter senare idag.
Detta till trots- Marvels Agent Carter är bland det bättre jag sett i tv-serie väg i år. Ge det en chans, det är värt det.
Detta inlägg är del av Vildvittras Kostymdramahelg.
Så kul att se vad de andra deltagarna skrivit om! Den här serien låter helt klart lovande även om det är synd att de inte tar upp den patriarkala biten som du skriver. Jag ska helt klart kolla upp den i vilket fall!
Mm, den är klart värd att se, ännu mer så om man är intresserad av Mavels superhjältesatsningar de senaste åren. Allt knyter ihop, om än väldigt löst i vissa fall.
Man kan hoppas att det kommer en andra säsong och att de tar upp strukturerna lite mer där, även om jag misstänker att en serie på bara 8 avsnitt vars främsta syfte är att vara actionkomedi i 40-tals miljö inte djupdyker i det sociopolitiska.
Japp, jag gillade serien :-)
Synd att det bara blev 8 avsnitt!
Carter kicks ass! Älskar också att hon är en gammal hederlig högerkroks-människa. ;)
Eller hur! Nu är ju inte jag den som ogillar extremkoreograferade slagsmålsscener, men det är något avväpnande med att Peggys effektiva, mer styrka än teknik- sätt att slåss.
Hon är ju inte dålig på det, men hon är ingen Melinda May (och det är bara bra, för variationens skull).
Pingback: Kostymdramahelgen, dag 1 | Vildvittra
Pingback: Agent Carter, del 2 |
Härligt att höra att den håller från start. Jag håller med dig om Agents, hade inte hängt i om jag inte hört att den skulle lyfta men det tog väldigt lång tid att ta sig dit där en fick betalt för mödan. Har inte hunnit se denna men ska absolut göra det innan jag ger mig på säsong 2 av Agents.
Ja, Agents var enligt mig rent tråkig väldigt länge. Jag gillade egentligen bara Melinda May i början och tyckte serien var menlös och dialogen halvdan.
Men sen kom det ett par oväntade spins och andra säsongen har rätt bra bikaraktärer, så jag har hängt i.
Agent Carter var tvärtom starkare i början än slutet. Den blev klart svagare, men det är mest en smaksak gällande en del manusfrågor, men så sevärd. Om en andra säsong kom ut skulle jag slänga mig över den på sekunden =)
Gillar också slagsmålen! Visst kan det vara häftigt med väldigt akrobaktiska actionscener, men samtidigt känns det som att det är standard i actiongenren nu och då är det så skönt att se någon som bara “BANKA PLATT!” istället.
Eller hur? Scenen där hon och Jarvis ska ta sig ur dinern och förbi alla agenter är en av mina favoriter ur säsongen =)