Mina kära vän Nahal skrev förra sommaren om en bok som golvade henne totalt och som hon ville trycka i händerna på alla. Det var Karen Joy Fowlers bok We are all completely beside ourselves. Jag läste helt omtumlad ut den igår,sittandes på toaletten (hemma blir det mycket läsande på toaletten just nu, min läs-oas). Jag läste den på svenska i utmärkt översättning av Cecilia Falk. Ärligt talat är jag inte säker på att jag ens nu kan sammanfatta och förklara varför den här boken berörde mig så djupt. Utan att förstöra den för framtida läsare så vill jag ändå säga att det jag tar med mig mest är min egen ilska och totala oförmåga att förstå hur man som pappa kan utsätta sina barn för det huvudpersonen Rosemarys pappa utsätter sina för. Och allt i vetenskapens namn.
(More to come)…
Jag älskade denna bok. Vart så rörd, så upprörd, så tagen av den här berättelsen och av hur oväntad den var. Förra årets bästa läsning för min del, utan tvekan.