Jag läste en förtvivlat bra bok på tunnelbanan häromkvällen. Ja jag läste den faktiskt i en sittning(två om man ska vara noga, fram och tillbaka till Hässelby). Det var Linjen av Elise Karlsson som totalt fångade min uppmärksamhet på en annars så hjärndöd tunnelbane-sträcka. Handlingen är enkel, rak men trots det inte glasklar. Jag vet att det låter väldigt luddigt men jag menar det som något positivt! Om känslan av tomhet och meningslöshet när man söker jobb, osäkerheten och självrannsakandet. Duger jag? Och hur man sen kan gå så fullt upp i ett nytt jobb att man nästan blir ett med det, inget är lika viktigt. Dessutom en förälskelse, en arbetsplats i frifall och att släppa taget.
Lika svårbeskriven som den är för mig lika nära kändes den när jag läste. Hur det är att vara mitt i ekorrhjulet, och älska varje varv som går trots alla uppoffringar som görs för att stanna där.
Läs den för sjuttsingen!