När The Curious Case of Benjamin Button gick upp på biograferna för ett antal år sedan var jag en av de som såg den på bio. Jag tyckte om den, dess fina kostymer, Brad Pitts tolkning, Tilda Swintons biroll, Taraji P. Hensons fantastiska prestation som fostermamma till en unge som föds som gubbe. Jag visste faktiskt inte då att F. Scott Fitzgerald, som skrivit The Great Gatsby, stod bakom novellen. Då hade jag faktiskt inte heller läst Great Gatsby, men jag ska inte avvika från ämnet.
I förra månaden började jag i alla fall min novell-läsar utmaning, och tog med mig ett par av Novellix nummer ut till en stuga i Dalarna där jag satt framför brasan om kvällarna och läste (true story, men ibland satt jag i soffan också).
Novellix utgåva av Det sällsamma fallet Benjamin Button, är en del av deras fyra med tongivande amerikanska författare (nr. 29-32), vars illustrerade omslag ger känsla av skiss och kollage på samma gång.
Jag tyckte om den, tonen, frustrationen hos Benjamin och hans närstående i hans barndomsår, men också för hans son som sedan måste låtsas vara en avlägsen släkting i Benjamins sista år på jorden. Det finns ingen riktigt romantisk tråd, även om Benjamin gifter sig. Det äktenskapet blir faktiskt rätt olyckligt och otillfredsställande för de involverade. Inte heller finns den fantastiska fostermamman med, utan de flesta karaktärer vi möter i filmen är helt unika för just den.
Det sällsamma fallet Benjamin Button är mer tragikomisk och lite vemodig i det att läsaren har sådan tydlig vetskap om åt vilket håll det barkar. Och det är inte lika djupdykande som jag hoppats. Men den finns något, en gnista. En så oerhört välpresenterad känsla av frustration, men också en fin tolkning av kärlek: för Benjamin älskar att leva, älskar att uppleva, älskar att göra. Och det känns, i de få sidor man får följa med honom.