Det blir allt tydligare, att jag nått en ålder där författare som påverkat min ungdom och uppväxt, själva är långt ifrån unga längre. De försvinner, allt fler, om än inte från hyllorna så åtminstone ur leden.
Förra veckan sällade sig Terry Pratchett till de bortgångna. 66 år gammal och efter flera års kamp mot tidig Alzheimer, så hade han förberett sig själv, sin nära och kära, och sina fans på sin bortgång. Han filmade dokumentärer om sjukdomen och rätten till dödshjälp, han dikterade nya bokmanus till andra som skrev, han gjorde en röst-cameo när Good Omens efter så många år slutligen blev radiopjäs. Jag har dragit mig för att skriva, för att jag ömsom haft så mycket jag velat säga, ömsom tyckt att orden inte infunnit sig. Det har varit en stilla väntan med många böcker man fått på nåder de senaste åren, om man varit ett fan. Böcker som man varit glad fått möjlighet att komma till världen medan personen bakom tynat bort.
Discworld, som jag först började läsa som Skivvärlden, exploderade in i mitt tonårsliv. Från att aldrig hört talas om Terry Pratchett läste jag allt jag kunde hitta på biblioteket, plöjde Bara du kan rädda mänskligheten och resterande Johnny-böcker men kunde inte hitta Strata, läste Goda Omen och bekantade mig på så vis även med Gaiman, den enda vars författarskap varit ett lika ofta återkommande inslag i mitt liv Pratchetts.
Discworld var en satir på samhället, en parodi på filmer och filmindustrin, ett förstoringsglas över religion och religiositet, ett omkullvältande av alla mina förväntningar kring fantasylitteratur. Jag tryckte böckerna i händerna på vänner, fick gymnasiekompisar att skriva uppgifter om parallellerna mellan Wyrd Sisters och den skotska pjäsen, högläste ur The Amazing Maurice for min lillasyster. Jag tog med så många av hans titlar (lånade i kartonnageformat på biblioteket), på familjesemestern när jag jag var 15 att pappa undrade om sportsbagen var full av tegelsten. Jag lärde känna häxor som överlistat monster med hjälp av en kopp te och med biodlingar, flickor som hanterade sorg genom att ge sig in i älvlandet beväpnade med gjutjärnspannor och envishet, desillusionerade vaktkaptener som blev överofficerare och lyckliga familjefäder (fortfarande a real good copper dock) och Ronny, den femte Beatl- ursäkta, Apokalypsens femte ryttare, som drog innan gänget blev känt.
Terry Pratchett har fått mig att läsa, reagera, investera och engagera. Men mest av allt, fick han mig att skratta. Det är så värdefullt att det är prislöst, vilket är sant men också en Feet of Clay-referens för alla Vimes-fans därute.
Avslutningsvis, illustratören Chris Riddells avsked till Pratchett. Det enda som fanns kvar att sägas behövde sägas i CAPS.
