Jag har insett på senare tid att jag börjat ackumulera ett antal barnböcker hemma med tema om och kring rymden. Därför tänkte jag göra en liten serie av blogginlägg om dessa. Jag tänker att det kan intressera en del i min egen krets också, då många är fantasy/SF-läsare som haft både ett rent vetenskapligt, och ett mer av fiktionen triggat intresse för vad som händer där ute, och som gärna vill förmedla både kunskap och intresse kring detta till sina egna barn.
Först ut är faktiskt det allra senaste tillskottet, Bea Uusmas Astronauten som inte fick landa (Rabén & Sjögren). Min enda kommentar krig denna har tidigare varit en djup frustration över det beklagansvärda skick som mitt recensions-ex anlände i. Men jag måste säga att förlaget var väldigt proffsiga om saken och skickade mig faktiskt ett nytt ex av just denna för att kompensera de två skadade ex jag fick, vilket jag verkligen uppskattar.
Den här boken… jag tror jag hade älskat den när jag var yngre. Jag försvann helt in i den nu. Astronauten som inte fick landa handlar om just det som titeln beskriver, den tredje astronauten på Apollo 11, den historiska rymdfärden där två utav de tre i besättningen, Neil Armstrong och Buzz Aldrin, blev de legendariska första människorna att ta steg på månen. I fokus hittar vi Michael Collins, mannen som bemannade rymdskeppet men inte fick landa, och som under sina medresenärers första uppmärksammade steg dessutom befann sig i total radioskugga på månens baksida och i nästan en timma var avskärmad från all mänsklig kontakt, från allt han kände till hemifrån och med bara några centimeter metall mellan sig och den oändlighet som är rymden.
Boken är fascinerande, lätt att ta till sig men talar ändå inte ner till sina unga läsare. Den är full av illustrationer på alla knappar och spakar på programmeringsbordet i ett rymdskepp, översättningar av Collins egna dagboksanteckningar, riktiga foton från händelserna. Samtidigt finns massa små roliga detaljer, som vad man tog med sig på denna rymdfärd (bland annat nio kilo checklistor!), vad man lämnade kvar, hur man reagerade efter hemkomsten. Hjältehyllningar, bortglömda namn, prestationsångesten som följde, det mesta behandlas åtminstone i förbigående (utan att kännas för ytligt) och det är verkligen genuint roligt att läsa, fastän jag är 29 och inte 9 år gammal.
Och någonstans i en finns ett barn, ett barn som likt många andra barn drömde att en dag kanske åka ut i rymden, innan detta viftades undan tillsammans med många andra drömmar. Det barnet vaknar under några ögonblick till igen, blinkar yrvaket, och ler mycket nöjt.