I helgen läste jag tredje delen i Salla Simukkas serie om Lumikki Andersson. En snyggt skriven sista bok som knyter ihop många trådar och som fortfarande ger Lumikki möjlighet att växa som person.

I Röd som blod, träffar man Lumikki för första gången. En tystlåten, solitär gymnasieelev som bor själv i Tammerfors. Hon flyttar för att börja gymnasiet, men också för att lägga sitt tidigare liv bakom sig: en lång historia av mobbning som gjort henne hyperalert och oerhört vaksam gentemot andra, samtidigt som den nu drivit henne till att bli så självständig och stark i sig själv som möjligt. Hemma finns också mamma och pappa, som menar väl, men som byggt ett familjeliv som trycker och skaver av det osagda, som lägger en kvävande obekväm filt över allt. Det finns ingen värme, bara en fasad som håller ihop de tre i ett försök till att vara en familj.
Lumikki blir indragen i en knarkhärva, när några av skolans mest populära ungar snubblar över massa blodiga kontanter. Det är en utav första gångerna på många år hon släpper någon inpå livet, men också första gången hon får en vän.
När boken når sitt slut har några mellanhänder åkt fast, en ung flicka och hennes mor får ett nytt liv, och Lumikki är tillbaka i skolan. De som ansvarar för de grövsta brotten kommer undan, förblir ansiktslösa. Precis som i verkligheten.

I Vit som snö tar Lumikki lite semester efter en lång vårtermin. Hon åker till Prag, sitter i den gassande solen, ser på människorna. Men när en flicka lite äldre än henne, Lenka, hittar henne och påstår att Lumikki är hennes lillasyster, vänds allt upp och ner. Någonstans klingar det så rätt. Något faller på plats när Lenka berättar att de har samma pappa.
Men det är svårt att få svar ur Lenka. Speciellt som hon tycks bo med en mycket instängd familj, ja nästintill sektlik. Lumikki vet inte om hon ska slåss för Lenka, om deras blodsband ens är äkta. Men hon kan inte lämna Lenka hos familjen, speciellt inte som media tycks vara inblandat och lik börjar dyka upp. Återigen är Lumikki fast i livshotande händelser, återigen kommer hon ut på andra sidan starkare, men den här gången följer många obesvarade frågor med henne hem.

Svart som ebenholts börjar några månader senare, veckan innan jullovet. Lumikkis liv är annorlunda. Hon är med i skolpjäsen, hon har vänner hon aktivt umgås med, en pojkvän som hon bry sig om. Men snart börjar brev dyka upp i hennes lägenhet, i hennes jackficka, på tåget hem från föräldrarna. Någon stalkar henne, hotar de hon bryr sig om. Och samtidigt bubblar allt fler gamla minnen till ytan. Har hon inte en syster? Vad är det mamma och pappa håller hemligt? Och inget blir lättare av att Liekki är tillbaka. Liekki som var allt hon någonsin velat ha och älskat och som så fullständigt krossade henne.
Vem kan hon lita på? Och hur ska hon kunna rädda alla som behöver räddas, sig själv inräknad?

Tycker Rabén & Sjögren gjorde ett kap när de köpte rättigheterna till att översätta Salla Simukkas Snövit-trilogi (Lumikki betyder Snövit). Tyckte den var riktigt bra från start, även om jag ibland kunde tycka att Lumikki var nästan övermänskligt skarp, smart, och uppmärksam. Det intressanta är att ju mindre isolerad Lumikki blir genom böckerna, desto mindre känns hon överdriven och istället mer som en riktig människa, som någon som drivs av erfarenheter men också av desperation och ren viljestyrka.
I bok två får man veta att personen Lumikki varit så förälskad i och fortfarande tänker på konstant, är Liekki. Liekki är en transkille som tycks varit lika förälskad i henne, men vars könskorrigering och känslorna igenom den, tär mycket på honom. Slutligen lämnar han henne för att kunna hantera det som händer honom på bästa sätt, men sårar henne djupt i sättet han gör det. När Röd som blod börjar så har Liekki redan gjort slut, och saknaden är en röd tråd igenom trilogin, parallellt med hemligheterna från hennes barndom som föräldrarna håller så hårt på.

Liekki är också den första person Lumikki verkligen litar på efter åratal av mobbning. Den första som får lära känna henne. Hans försvinnande lämnar ett tomt hål som hon varken riktigt kan eller vill fylla. När hon lagom till bok tre träffar Sampsa, så tycker hon om honom av hel andra anledningar: för att han är trygg och varm och omtänksam. Men Sampsas liv och bakgrund är på många vis oförenlig med hennes, och hon slits mellan att vilja stanna,  och om det är rätt att fortfarande vara tillsammans om hon inte vet säkert ifall hon älskar honom. Detta blir mer påtagligt när Liekki kommer in i bilden igen. Jag uppskattar också starkt hur Simukka beskrivit Lumikki och Liekkis relation utan att på något som helst sätt göra en ‘grej’ av att Liekki är trans, utan när det väl tas upp så sätts Liekkis egna känslor och behov i fokus. Det är som det ska vara.
Mycket av Lumikkis känslor och kval känns realistiska. Simukka sätter rätt igenom trilogin just Lumikkis utveckling och person i centrum. Hennes relationer till andra: vänner, främlingar, partners, föräldrar, formar och driver henne i många val, men kärleksrelationen är inte i fokus. Det blir aldrig något riktigt triangeldrama mellan Liekki-Lumikki-Sampsa heller (tack och lov) för killarna är knappt medvetna om varandras existens.

Det enda som inte riktigt klickar är det överdramatiska språket som tar vid ibland. I bok två är det sekt-familjen som står för det (om jag inte minns fel) och i bok tre är det stalkern, eller Skuggan som Lumikki refererar till hen som, som är den skyldige. Breven från stalkern, och inblicken i dennes tankar är bara överdramatiska klichéer av “jag är den enda som kommer förstå svärtan i dig, min Lumikki, och snart kan vi äntligen vara tillsammans”-slaget, som verkligen inte funkar för mig.

I övrigt – inga klagomål! Det är välskrivet, spännande, och protagonisten får verkligen utrymme att tänja på gränserna och växa till sig. Extra roligt för mig som nästan aldrig läser deckare och som dessutom främst läser YA i SFF-genrer. Och så är omslagen jättefina. Ärligt talat, till och med musikvalen i böckerna är bra. Lumikki lyssnar på Garbage och Florence + the Machine. Hur kan man inte gilla det?
Gå och läs, nu!