Dockskelettet

Doll BonesJag har inte läst något av Holly Black tidigare, men hade hört om hennes Spiderwick-serie och fått några av hennes böcker rekommenderade. När Rabén & Sjögren gav ut Dockskelettet i år (org. Doll Bones), passade jag därför på och norpade ett rec-ex.

Dockskelettet handlar om Alice, Zack och Poppy, ungar med olika bakgrund som närmar sig puberteten. De har varit vänner sedan de var riktigt små, och leker fortfarande fantasieggande lekar med dockor, leksaker och rekvisita, trots att omvärlden börjar tycka att de är för gamla.
När Zacks pappa slänger alla leksaker, så skäms Zack för mycket för att säga något. Han är arg och sårad och bryter hellre banden med vännerna än talar om sanningen. Men Poppy och Alice förstår att något är fel. Och en natt dyker de upp och berättar en omöjlig historia: Drottningen, den antika porslindockan som Poppys mamma värderar så högt, är besatt av ett spöke. Ett flickspöke som talar med Poppy i drömmarna, som vill att hennes själ ska få ro och att mordet på henne ska avslöjas.
Poppy är övertygad, Drottningen måste begravas på rätt sätt, och mordgåtan lösas. Zack och Alice är kluvna, men slutligen ger de sig av i natten, tre 12-åringar och en porslindocka. Det är en sista lek, trots allt, ett sista hittepå om spöken och mord. Eller?

Det finns ett par saker som jag gillade med Dockskelettet, främst porträttet av en växande förändring hos trion. De har känt varandra länge, men ser nu att livet runt de är annorlunda, att folk ser på de annorlunda när de närmar sig tonåren. Det påverkar de, gör de osäkra i sig själva och även i sin vänskap, men de kämpar för den likaså.
Sedan tyckte jag att konflikten mellan Zack och hans pappa var övertygande. Tilliten är inte närvarande från sonens sida, försöken från pappans sida har kommit väl sent. Det är sårigt och tungt och jag tror på det.

Jag hade däremot svårt för språket. Det är en smaksak i slutändan, men det var alldeles för träigt för min del och jag vet inte om det även gäller originalet eller är en effekt av översättningen. Jag tror det är Black själv, som för ett sådant språk i boken som ska kännas lite stelt, gå ihop med barnens sagor om pirater och gamla drottningar. Men det funkar inte för mig. Jag kommer inte in i berättelsen så som jag skulle vilja och känner ett avstånd hela vägen igenom, tyvärr. Det blir aldrig varken spännande eller läskigt, vilket borde varit en av bokens främsta mål tycker jag.

Ska dock ge Holly Black en till chans, och kanske läsa The Coldest Girl in Cold Town. Funkar inte det kan jag ju dra slutsatsen att det inte är en författare för mig helt enkelt.

This entry was posted in Litteratur, Recensioner and tagged , . Bookmark the permalink.