Läste Susin Nielsens Du är ett geni i somras, en av flera titlar som bidragit till ett avbrott i mitt vanliga flöde av fantastik och övernaturligheter.
I boken följer man Stewart, en elvaårig pojke som drömt om att ha en syster, ska flytta till pappas nya tjejs hus, och som försöker komma vidare efter att hans mamma dött.
Det är svårt. Allt är svårt, speciellt med Ashley, som är pappas nya tjejs dotter, som aldrig velat ha en bror, och dessutom inte en sådan kuf till bror som helt klart kommer bli opopulär i skolan. Så pinsamt.
Och hon har ju inte fel, för med sina nördiga intressen, sin oro och sin sociala klumpighet, hamnar Stewart i fokus för skolans mobbaren från dag ett. Synd bara att mobbaren är populärast i skolan, tornar sig över Stewart som en annan Goliat och är Ashelys drömkille.
Du är ett geni är lite långsam till en början, och överlag lite stolpig i språket. Till stor del beror det på att Stewart är så lillgammal. Han pratar som en artig farfar. Det gör mycket för läsarens uppfattning av Stewart och hans världsbild, men jag skulle ljuga om jag saa att jag fann det charmigt. Ibland känns det faktiskt bara tradigt. Jag vet heller inte om översättningen förstärker känslan, men jag är i alla fall inte helt såld på idén.
Det känns också som att Nielsen anstränger sig lite väl mycket med att få Ashley att framstå som en hjärndöd bimbo, att göra Stewart till ett weirdo, att få deras föräldrar att framstå som så förstånde och stabila och välanpassade i en så ny situation. Det är klyschigt i början helt enkelt.
Halvvägs in börjar det dock hända saker. Stewart blir mer nyanserad allt eftersom hans umgängeskrets utökas. Föräldrarna har fullt naturliga meningsskiljaktigheter som kommer av att två vuxna med barn flyttar ihop och försöker anpassa sig till helt nya gemensamma rutiner. Ashley blir allt mer tveksam inför om hon ska hålla sin pappas nya liv hemligt, skäms mer över sina val, börjar ifrågasätta sin bild av Jared och sättet han behandlar henne. Och detta är alltså innan Helvetet brakar lös, så att säga.
Det var otippat när jag plockade upp den, och även en bit in var jag fortfarande osäker, men Du är ett geni lyckas röra vid många fruktansvärda erfarenheter i en människas uppväxt: mobbning, utfrysning, sexuella trakasserier, homofobi, sorgehantering. Och den lyckas bra. Den beskriver händelserna på rätt nivå, med fokus på rätt persons erfarenheter, och den visar att man både kan växa ifrån den man var, men också växa till sig till den man vill bli, speciellt tillsammans med andra.
(Rabén & Sjögren 2015, org. titel We are all made of molecules.)