Inte otippat läste jag inte riktigt det jag tänkt läsa i sommar, men det blev ändå både serier, romaner och noveller, så jag är riktigt nöjd. Jag har redan läst fler titlar hittills i år än jag gjort under hela förra året och känner att läslusten sakta kryper tillbaka (trots att jag idag läste skönlitteratur för första gången på 10 dagar).
Bäst var Liz Hands Illyria, utan konkurrens. Vacker, vemodig och obehaglig berättar den om en incestuös kusinrelation (deras föräldrar var identiska tvillingar) i utkanten av New York under vad jag uppfattar som 50-60 talet. Det är hemligheter, drömmar, ambitioner och ångest. En kortroman som var så fin och samtidigt gav en nästan kväljande känsla. Första jag läste av Hand, helt klart inte det sista.
Sen var det lite blandade reaktioner: Läste Stephen Chboskys The perks of being a wallflower, och Mhairi McFarlanes You had me at hello. Båda författarskap, eller kanske just specifikt dessa böcker av båda författarna har jag hört mycket bra om, men det blev inte vad jag hoppats. McFarlanes bok var lite små-puttrig och trevlig, men jag föll bara inte för det. Jag brydde mig liksom inte om den här evighetslånga kärleksrelationen och dessa kompisar som var meant-to-be men inte fått varandra. Har läst det i Nicholls One Day och Griffins Something Borrowed och det känns som att det är halv-nya vågen i chick-lit och rom-com; collagekompisar som insisterar att de verkligen bara var kompisar men är så kära och så avundsjuka och sen ändå får varandra typ 10 år senare. Snark.
Perks var en sådan bok som varit så höjd till skyarna att jag rent av undvikit den, men jag tror att det ändå måste läckt in en del förväntan, för jag tyckte inte den var så bra som jag trodde den skulle vara. Den var fin, den var gripande och vissa stycken var väldigt bra och vissa andra kunde jag liksom inte riktigt känna in mig på. Jag kunde snarare fastna i att det blev en del upprepningar, att Charlie gråter typ 1-4 gånger per kapitel (jag förstår att detta är relaterat till trauma, men det känns orealistiskt att han ens lyckas ha konversationer med andra, han gråter hela tiden, det är stört att hans familj inte skickat honom i terapi tidigare, han mår så dåligt och hans föräldrar bryr sig ju genuint, så hur kan de vara så blinda? Men ja, trots lite förbehåll så var den alltså fin, många av relationerna så såriga och ändå hoppfulla, och den gav mycket mer än McFarlanes bok.
Annats som lästs: Fyra volymer av fantastiska, brutala, nakna, tragiska serien Saga. Väntar på nästa. Ett antal noveller från Novellix. Semesterläsnins-posterbok A proper family holiday av Manby (som jag tyckte den var rätt igenom blaha, men det tog bara en eftermiddag/kväll att läsa). Ett antal barnböcker och så äntligen Ngozi Adachies essä “We should all be feminists”, som föga förvånande var jättebra.