Min vän B. som jobbar på bibliotek övertygade mig (med lätthet) att jag skulle låna med mig José Emilio Pachecos kortroman Striderna i öknen häromveckan, när jag var och hälsade på henne.
Läste den sedan på tåget mellan Uppsala och Stockholm och blev förälskad. Denna knappt 80 sidor långa, osentimentala men vackert nostalgiska berättelse om besatt kärlek, klasskillnader, ett land i slitningar mellan falsk fred och tidigare revolution.
Pacheco var en etablerad och hyllad mexikansk författare som tilldelades Miguel de Cervantes-priset 2009. Hans Las batallas en el desierto gavs ut för första gången 1981. Bokförlaget Tranan (hatten av till er!) gav ut den svenska översättningen i år, bara månader efter författarens död.
Nu kan inte jag spanska, men Hanna Axéns översättning är mästerlig. Inte någonstans känner man den minsta skarv, den minsta tveksamhet inför hur språket flyter, hur personer samtalar. På sina ställen påminner boken om Vargas Llosas The Bad Girl; här finns samma ursinnigt okontrollerade kärlek, skammen inför den, uppgivenheten som kommer av den och dess slutliga och så självklara olycka.
Har du någonsin läst något där helheten bara fångar dig så till den grad att du önskar att du kunde sluka boken, bara behålla dess genialitet inom dig? Läs denna bok.
Pingback: Veckans bokbloggsjerka: under 100 sidor |