Vikingar och vampyrer, stereotyper och irritationsmoment

Jag blev bestulen på min väska i helgen. Då jag nu är bland annat dator- och glasögonlös, och mina urgamla back-up linser får det att kännas som om hornhinnan gnids mot papper, så har det blivit svårt att jobba eller ens sitta framför (lånad) dator en längre stund. Efter att ha tillbringat de senaste dagarna med att ringa en uppsjö av samtal till alla ställen man måste ringa i hopp om att få saker tillbaka, samt känt mig uppgiven, förbannad och kränkt, har jag nu fått lite energi åter till att göra annat. Valet har fallit på läsning.
I januari fick jag ett otroligt generöst bokpaket från Alfabeta förlag med posten (tack igen!). Det var blandad kompott av facklitteratur, barnböcker och resebiografi. Det är synd att jag inte hunnit ta mig igenom det mesta ännu. Idag blev det dock till att äntligen plocka upp en av böckerna, Katarina Mazettis Vikingar och vampyrer (2013).

Vikingar och vampyrer är tredje boken i Mazettis serie om Kusinerna Karlsson. Eftersom jag inte läst de tidigare böckerna, så har jag nog inte en helt insatt bild i serien, men fick ändå känslan av att man ska kunna plocka en bok mitt i serien också och läsa de fristående. Kusinerna Karlsson är för mig den nya, svenska versionen av Enid Blytons Vi fem-böcker. Fyra kusiner och ett husdjur möts om somrarna på en ö och löser mysterier. I’ve read this before. Och precis som i Vi fem har ungarna kompletterande personligheter, ganska förvirrade släktingar och halva boken handlar om mat (vad man äter, när man äter, om man ska handla, att man är hungrig – att folk inte storknar är ju det egentliga mysteriet).
Tråkigt nog tycker jag verkligen inte om boken. Kanske hade jag gjort det när jag var 9-10, precis som att jag då gillade Blyton. Men nu blir jag snarare irriterad. På stereotyperna, på upprepningarna och på de uppenbara luckorna.
Alla vuxna verkar helförvirrade eller så oerhört koncentrerade på jobbet att de är bortkopplade från sina barn. Utom moster Frida, som inte har något jobb (men istället äger en hel skärgårdsö).
Så finns en del problem med porträtten av barnen. Jag gillar Mazettis idé om Karlssons som en representation av moderna svenska familjer. Här finns föräldrar som är ihop, som är separerade och vuxna som är singlar. Här finns barn med och utan syskon, här finns familjemedlemmar som är från andra länder och talar flera språk och har släkt som bor ännu längre bort. Och ändå faller det liksom platt, som att halvfranske Alex vill bli kock och har ett hett temperament (suck…). Sen är jag lite tveksam till Humlans framställning. Jag tycker det är fantastiskt bra att det finns barn av olika bakrund, med olika kroppstyper, religioner, hudfärger, etc i barnböcker. Det behövs och är ett måste i en värld där våra barn dagligen möter andra som är så lika de själva men ändå olika. Och de ska lära sig att respektera och uppskatta olikheter.

Jag gillar att Humlan är matglad och rund och hoppas att det finns barn som identifierar med hennes nyfikna, äventyrliga sätt och envishet. Och jag är himla trött på att större individer och överviktiga oftast måste försvara sig själva om de är nöjda med sina kroppar. Väldigt ofta dras hälsoaspekten upp utan att man har koll på personen i frågas privata liv. Därför stör jag mig på mig själv, och över att jag rent av oroar mig för Humlan som karaktär! Hon är liten, tjock och glad, men en aktiv unge som badar, springer och rider. Hon tycker om sin kropp och tycks fullt frisk, och jag vill liksom att hon ska få förbli så. Ändå är det ju nästan obehagligt, när halva boken kretsar så kring mat, att man alltid läser om hur alla äter tillsammans, och sedan i vartannat uppslag läser om hur Humlan äter och äter ännu mer. Typ 5 korvmackor som kvällsmål efter middagen. Hon skämtar om att hon inte vill ha “anorexian” med en lättvindighet som är beklämmande, just för att ätstörningar allt mer dyker upp i åldrarna dessa böcker riktar sig till. Jag önskar liksom att Humlan fick vara rund och frisk utan att hon samtidigt måste vara besatt av mat. Utan att alla gör det klart att om man ska gräva i vombathål så kommer Humlan fastna som en propp, om moster Frida redan fastna där. Varför är det ingen vuxen som ifrågasätter att denna nioåring är större än en trettio-någonting-årig kvinna? Humlan blir liksom någon barn kan känna igen sig i, samtidigt som hennes ätande når ganska överdrivna nivåer och hon blir lite comic-relif, vilket många överviktiga karaktärsporträtt ofta blir och jag stödjer det inte.

Sen blir jag verkligen bara paff över vissa andra saker: George som bor i förorten beskriver deras balkonglådor som i princip den enda grönskan på flera kilometers avstånd. Nu växte jag upp i miljonprojekten, och vill bara säga, behöver vi verkligen befästa klichén om att förorten är betongdjungel? Speciellt när det, iaf i min erfarenhet, inte är sant? Sedan finns det annat, som att kusinen Alex vid ett tillfälle blir kallad för “utlänningen” av bokens skurkar. Är det tänkt att barn ska koppla själva att det är fel att tala till någon så? Att man ska anta att det inte är OK för att en “elak person” använder sådan ton? För ingen varken kommenterar eller problematiserar. Det är ju inte som att någon av de andra 12-åringarna kallar skurken “puckade rasist” som svar, t.ex. Detta kanske ska kopplas tillbaka till början av boken, där Julia försöker tala om för Humlan att KKK är en organisation av fanatiska kristna som ansåg att deras hudfärg gjorde de överlägsna andra. Denna grupp avfärdas som totala tokstollar eftersom det är uppenbart att Rihanna är bättre än matteläraren som petar sig i näsan (alltså, jag förstår att man vill göra ämnet tillgängligt för barn, men snälla).
Så förutom stereotyperna, det faktum att barnens och de vuxnas röster knappt skiljer sig åt, och att rasism och ätstörningar behandlas med en klackspark, så har vi de gigantiska plot-holes som ej är att förglömma: Under bokens gång blir barnen tvungna att vara kvar på Doppingön ett par dagar utan vuxet sällskap (holy crap vad mina föräldrar aldrig hade varit OK med det) för att moster Frida måste till Stockholm och presentera ett par forntidsfynd. Barnen blir då kvar med bara en mobil som kontaktmedel, och denna tappar George i sjön.
Boken utspelar sig i nutid. Att Alex föräldrar skickar honom från Frankrike utan mobil verkar helt absurt, speciellt när ingen fast telefonlinje finns och alla vet att Frida är en virrig slarver. Att nioåriga Humlan är helt utan telefon i Sverige idag känns mer ovanligt än att hon skulle ha en iPhone (vilket är vanligt men helgalet ändå). Dessutom skriver Mazetti att Julia tillbringar 2 timmars väntan på moster Frida med att smsa alla hon känner. Är hon plötsligt utan telefon sen? Undrar faktiskt om jag missade en sida där Mazetti skrivit hur Julia glömt laddaren/tömt kontantkortet/också tappade telefonen i sjön? Fattar annars inte hur detta gått redaktören förbi.

Jag gillar alltså inte boken, men kanske är jag ensam om saken. Ytterligare en har redan getts ut och den femte är på väg. Jag känner mig mest bara provocerad efter att ha läst ut den.