Donna, Ursula och bokskammen

På listan över vårens författarebesök på Kulturhuset i Stockholm hittar man bland annat Donna Tartt. Under sina ca 20 verksamma år har hon släppt tre böcker, alla hyllade, kultförklarade eller prisbelönta (hennes allra senaste, The Goldfinch(2013) vann just Pulitzer pris.
I samband med att bokbloggare diskuterat hennes besök, kom Maria från Tystnads erkännande upp på twitter: “Breaking news, jag har inte läst Tartt”. Det kom väl som respons till andra bloggares nästan lite skamfyllda erkännande om att de inte läst The Secret History och det kallades skämtsamt för #tarttgate.
Nu har inte jag heller läst något av Donna Tartt. Fastän jag velat. Fastän jag haft en lånad pocketupplaga av The Secret History i hyllan sen typ 2008 (skammen…). Och visst är det så att jag ibland tar upp den, tänker att det är väl dags snart, och lägger ner den igen. Uppenbarligen är det inte dags. Underligt att jag skäms lite för det.

Gravkamrarna i Atuan

Men vad jag faktiskt på senare tid känt mer bokskam över, är Ursula K. LeGuin. Le Guin är ju en av de stora (största) inom fantasy och SF. Hon har vunnit flera pris i båda genrerna, hon har banat väg, hon har skrivit för vuxna och barn. Hon har vänt normer på huvudet och levererat om och om igen. Jag har läst artiklar där folk skrivit att det nästan känns onödigt att diskutera hur bra andra författare är, när man helt enkelt borde mäta alla mot Le Guin. Nu när de tre första böckerna i hennes Earthsea-serie dessutom kommit ut i nya upplagor på svenska, tycker jag mig se hennes namn överallt.
Jag har en väninna, Malin, som har otaliga böcker och samlingar av Le Guin. Men tillskillnad från hur jag kastar mig över en bok av en författare jag gillar och slukar den, så tar Malin fram en samling då och då, läser en novell hon ännu inte läst och fylls av läsglädje, av känslor, av respekt. Hon läser andaktsfullt.

Jag vill också läsa med andakt. Jag vill hitta något igen, som får mig att slå ihop boken och ha ont i kroppen av det jag läst för att det varit så fruktansvärt bra. Kanske är det Le Guin? Kanske är det Tartt? Kanske ska jag skriva mindre och läsa mer?
Alla dessa frågor…

This entry was posted in Litteratur and tagged , . Bookmark the permalink.