Jag fortsätter att beta av högen med recensionsexemplar jag samlat på mig sedan årsskiftet.
Charlotta Björnulfsons Svartkonst ör opiercade (2013, Alfabeta), är första boken om Malinda och Black Whisper, den ockulta förening hon snubblar in i. En spänningsbok för 9-12 åringar som handlar om både det övernaturliga och det smärtsamt vardagliga: att inte kunna tala om hur man mår för sina föräldrar, att känna sig ensam, att behöva navigera skolans heirarki och att vara kär (i en kille vars smeknamn är Puke. Jag vet inte riktigt hur det är tänkt att uttalas för att vara ärlig, jag tänker bara på engelskans ord för kräk…).
De ockulta inslagen, Black Whispers initiationsriter och hemliga möten, är inte de delar som intresserar mig särskilt mycket. Dock tror jag definitivt att de skulle gjort det när jag var i målgruppens ålder. Nu är jag för gammal för att tycka att beskrivningarna är vare sig spännande eller läskiga.
Bokens styrka ligger istället i vardagsångesten. Björnulfson skildrar Malindas djupa osäkerhet i skolan så otroligt bra; hur ont det gör att inte passa in, hur dåligt man mår hemma när man tänker på att behöva gå tillbaka till korridorerna varje dag och ställas inför samma osympatiska blickar. Vilka längder man går till för att slippa. Det vill jag läsa mer om, för det är i de ögonblicken jag verkligen känner att Malinda blir levande som karaktär. Fortsättningen, Dug eller dö, finns redan i bokhandlar.
Sen har jag äntligen läst Klara Krantz Ge mig arsenik (2013, Alfabeta), och måste sälla mig till hyllarna.
Elsa Jansson, som Elisabeth bestämt sig för att hon nu heter, är ett geni, en författare som behöver komma bort från Säbyskolan, superhjälten som inte längre behöver tvillingsjälen Katarina, som inte behöver svara när telefonen ringer och ringer. Men Citruspalatset är långt borta, föräldrarna har blivit Mamman och Pappan och de blå ögonen i klassrummet är fulla av förakt.
Ge mig arsenik är en ungdomsberättelse där de svikna känslorna är påtagliga, där protagonistens ensamhet, förvirring och övergivenhet ligger som en tunn hinna över orden som hon försöker värja sig med. Det gör ont i en av medkänsla och samtidigt känner jag igen mig i verklighetsflykten, i hur man kan spela samma låt över hundra gånger för att den betyder någonting, blir någonting att hålla sig fast vid.
Sen önskar jag ibland att styckena där Elsa skriver i sin panter-bok var kortare, för hennes “egna” författarspråk appelerar inte till mig. Att Elsa blivit helt besatt av Håkan Hellström är ju också lite otur för jag känner bara blaha när jag lyssnar på hans musik.
Kudos till Klara för sin starka debut. Hoppas på mer av henne under de kommande åren.