Årets första utlästa roman för min del blev Mehmet Murat Somers tredje Hop-Ciki-Yaya-deckare, Gigolomordet (2013), och den höll inte måttet.
Seriens första bok (i kronologisk följd), Lustmordet, stapplade lite i att väcka engagemeng, men var intressant och huvudrollen fräck och udda. Hen är i sitt esse i Profetmorden, som står stadigt på fötterna när det kommer till humor, detektivarbetet och karaktärsbeskrivningarna, så det är därför inte konstigt att nästan varje förlag som köpt rättigheterna till översättningen valt att ge ut Profetmorden först. Den är bättre. Den snärjer in läsaren och jag såg ivrigt fram emot fortsättningen.
Tredje boken är dock skrattretande simpel, mysteriet banalt och huvudkaraktären har tappat stinget. Det är inte helt misslyckat, för visst drar jag på munnen ibland. Men det är inte för den skull bra. Det känns som en bok som författarens skrivit bara för att den känner pressen. Så det blir till att följa första bästa idé och krama ur sig något på två dagar.
Bokens protagonist har precis blivit dumpad av sitt senaste mansgodis (som jag antar är den tokrike hingsten hen fått på kroken i slutet av Profetmorden). Det är ångest och hjärtesorg och att ligga hemma i depraverande självömkan. Hen är depprimerad, och slutligen måste väninnan PonPon, en hönsmammig showgirl som lagar mat för arméer i taget flytta in för att få nattklubbsägaren på fötterna.
Men morden? – Vem bryr sig. Jobbet? – Alltså, en datahacker som använder namnet på sin idol som lösenord till sin privata dator? Driver du med mig?
Och språket, stilen! Killen som håller nattklubben flytande i sin chefs frånvaro kan aldrig beskrivas utan att även i samma veva få nämnt att han låtsas vara hetro men alltid visar halva röven på en klubb vars klientel är transvistiter och homosexuella. Det är så illa skrivet. Varje person förminskas till en egenskap och detta upprepas i absurdum. Värst är ändå att kick-ass detektiven återhämtar sig från sitt krossade hjärta genom att totalt gå in för att ragga upp den straighta advokaten Haluk. Besattheten saknar all intensitet utan blir mer en löjeväckande fars, där jag undrar hur många sidor som fyllts ut av orden “Haluk Pekerdem” bara för att ge intrycket av innehåll.
Hittills seriens sämsta, och det mest intetsägande jag läst ur det annars mycket uppskattade förlaget 2244as utgivning.