En ny bekantskap till mig, Elin, har det avundsvärda jobbet som bokinköpare. Så hon köper böcker, samlar böcker och slukar böcker och får heltidslön för det. Jag är självklart glad för henne och grön av avund för egen del (jag har alltid lyckats balansera dessa två känslor väl, det är så sällan jag är riktigt avundsjuk dessutom. Utom på frisyrer. Jag har utvecklat grav håravund. But I digress…)
Igår skrev hon iaf över Facebook att hon ska flytta in på nytt kontor på deras våning, och två sprängfyllda bokhyllor med diverse litteratur måste tömmas på ett eller annat sätt. Nu har ju jag visserligen bara för ett halvår sedan storröjt bland mina egna hyllor. Och bor för närvarande på ett ställe där böckerna långsamt sprider sig som mossa över ledigt utrymme. Men inte kunde jag väl säga nej till detta? Böckerna behövde ju räddas! Annars kunde det ju t.o.m. bli tippen, och det skulle jag inte kunna förlåta mig själv för.
Så efter jobbet och frisörsbesöket idag åkte jag in till stan, och som en nystylad caped crusader gick jag lös på dessa arma, proppfyllda bokhyllor. Jag sa att jag inte skulle ta med så mycket. Och jag glömde till och med ta med en påse, antagligen ett undermedvetet rop från den delen av hjärnan som håller på den underutvecklade självbevarelsedriften. Men såklart fanns där påsar. Och samlingsboxar. Och perfekta presenter.
20 böcker senare lyckades jag samla mig och ge mig av.
Väl hemma gick jag över från att ockupera fönsterbräde och sidobord till att rada upp mina nyförvärv över på enda lediga hyllmetern i sovrummet (att det ens finns en ledig hyllmeter! Det här lägenheten ligger i en annan värld än den jag annars bor i…). När C. kom hem tog det ungefär 5 min innan han kommenterade på att det flyttat in ännu fler böcker. Han verkade inte ha något emot min fortsatta skoningslösa in-march i lägenheten. Men det kan vara för att allt jag haft med för denna sex månader långa Stockholms-vistelse fått plats i en större resväska och en IKEA-kasse. Med undantag för böckerna; något jag inte tummar på och som han tar med ro.
Undrar vad han kommer säga dagen han kommer hem och det står en ny bokhylla i hörnet. Det lär hända förr eller senare för jag kan inte leva såhär bokhylle-berövad för alltid.
Åhh Scott Lynch får du ge en recension på sen. Sneglat på den där serien länge nu och hittills bara hört gott om den! Tjuvar! :D
Jag har läst delar av första boken! Väldigt omtyckbara karaktärer och medryckande språk. Tänk dig den lite mer tjyvaktiga, skrattframkallande och råa fantasyvarianten av Ocean’s Eleven.
Minus för att det är så glest med kvinnor, men det är också en fotnot som jag ofta anmärker på utan att de kommit i vägen för att jag ska ha uppskattat underhållningen.