I den fantasybokcirkel jag, och numera även Nahal, är med i så läste vi precis ut en väldigt märklig men underhållande bok vid namn: The Strange Affair of Spring-Heeled Jack. Den är i del ett i en serie om äventyraren Sir Richard Burton och Poeten Algernon Swinburne. Det är 1861 i ett London där allt är som det brukar vara förutom alla tekniska attiraljer, i bästa steampunkmiljö! Burtons “Sherlock” är mer känslosam och kanske en smula självgod världsförbättrare mer än vad jag är bekväm med. Swinburnes “lider” av en åkomma som gör att han njuter av smärta, något som gör tortyrscenerna fnissiga. Upplägget för boken verkade klockrent: London, steampunk, äventyr och en mystisk förövare!
Men det håller inte hela vägen. När väl Florence Nightingale, Charles Darwin och kompani dyker upp så är det bara för rörigt, och lite 80-tals sci-fi känsla. Jag är inte ett fan av sci-fi alls ska jag väl tillägga. Men miljöerna är fina, Oscar Wilde har en ungdomlig cameo som tidningspojke och jag blir mer och mer förtjust i orden Loup Garou. Så har jag tid och lust över kommer jag nog en vacker dag vilja läsa fortsättningen. Som jag tidigare avslöjat har jag en fäbless för svartmuskiga män med övertro på sig själva. Och titta på karln, kraften sitter i mustaschen!
Varken David eller Livia var överförtjusta i boken heller. Livia deklarerade att hon inte gillade tidsresor alls medans David tyckte den inte var logisk. Själv sätter jag inte så logik så högt på listan över saker jag uppskattar med fantasyböcker men det är inte ok att pitcha uppföljaren för mycket i slutet av första delen! Desperation är inte attraktivt.
Nästa bok i vi ska läsa är jag så pepp på att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det kommer vara så underbart att få träffa The Gentlemen Bastards igen i:
Åh Locke Lamorra, jag har verkligen saknat dig! Men mer om det senare. Nu ska jag och Nahal dricka bubbel och äta anka för att fira hennes födelsedag och bloggens 1-års(!) dag!