För att spinna vidare på förra inlägget om Tittut som arbetsplats: det är skillnad på helg och helg på Tittut. Vissa helger är det smockfullt. Det är barnvagnar och ben och skratt och stoj (och ibland till och med lite gråt) så långt man hör och ser. Det är jättekul att så många vill komma, och det är sån fart på stället när det är utsålt.
Vissa helger är lugnare. Kanske är vädret tokfint och man vill passa på att vara ute. Kanske har många redan sett föreställningen som går, eller så är det helgen före löning.
De här helgen var i alla fall en sådan helg. Men fördelarna med dessa gånger är ju att man faktiskt hinner prata med gästerna. Att barnen kan komma fram och berätta för mig att “det var så roooligt”. Det är för sött.
Igår var en av besökarna en professor vars texter jag använder i min Masteruppsats. Jag reagerade på namnet och fick veta att det faktiskt var samma Kåreland. Det var verkligen trevligt och hon sa glatt att det “är roligt att folk läser ens böcker”. Idag var det en kvinna som kom fram efter Min nattresa, och undrade om den gick att få tag i som bok. Tyvärr går det ju inte, då den är skriven för teatern som original. Hon sa då, att om jag någonsin skulle träffa manusförfattaren (Sofia Fredén) så skulle jag hälsa att föreställningen var “profound”. Hon var så entusiastisk och rörd att det var svårt att inte bli uppsluppen själv.
Min arbetsplats är “så häääär bra”!