Jag har nog nämnt tidigare här på bloggen att jag jobbar deltid på Dockteatern Tittut i Stockholm. Det är mysigt, roligt och oerhört positivt för mig rent kognitionsterapeutiskt, då barn inte alls känns lika stressiga att vara kring längre och dockor inte väcker en lätt skräckimpuls (utom Vilda bebin från 80-talet, den tycker jag fortfarande är läskig…).
I år har teatern satt upp både gamla och nya föreställningar, och då jag faktiskt sett tre av dem, och gärna vill belysa lite fler kulturaktiviteter för barn, så tänkte jag skriva om de här. Man ska nog inte kalla det opartiska recensioner, då jag är väldigt förtjust i min arbetsplats, men se det gärna som en handfull trevliga tips.
Boj & den Arge såg jag redan i vintras. Nu är den på turné med Riksteatern, och jag hoppas att förskolegrupper med lågstadiebarn ska ta sig tid att se den.
Boj var den första Tittut-föreställningen jag såg, och är baserad på en norsk barnbok som heter Sinna Mann av Gro Dahle och Svein Nyhus. Musiken är så finstämd, lekfull och lyhörd till situationens minsta svängning, och det var oväntat för mig hur expressiva dockorna kunde vara.
Boj bor med mamma och pappa, och har det inte lätt. Mamma är glad och sprudlande, fjärilsmamma kallas hon, för hon har sin långa färgglada klänning och flyter omkring. Pappa… pappa har en trappa i sig som leder långt ner till den Arge.
Boj & den Arge handlar om utsatthet. Om en pojke som tar på sig skulden för faderns ilskaoch brutalitet, och som hela tiden tror att allt blir lättare om han själv är snällare, tystare, bättre. Bojs mor älskar sin familj men skäms över att maken slår henne. Ständigt försöker hon intyga sin son om att våldet i hemmet inte är så farligt och att de måste hålla ihop, inte säga något till andra. Boj gömmer sig i sitt rum och i sina fantasier. Han leker med grannens hund och låtsas om att allt är OK tills han inte längre kan. Efter en uppmuntrande vink från en tveksam granne skriver Boj ett brev till kungen, och kungen tar med pappa bort därifrån. Nu är inte jag själv överförtjust i det royalistiska inslag, och tycker att kungen inte känns som ett särskilt verklighetstroget alternativ, men det viktiga är att Boj vänder sig till en (i hans värld) auktoritär karaktär som kan hjälpa till. Huvudsaken är att visa hur Boj slutar skuldbelägga sig själv, vilket jag tycker föreställningen lyckas med.
Boj är inte en helt lättsmält saga, och det passar att målgruppen därför är 6-9 år. Det tunga innehållet bryts av med roliga lekstunder mellan Boj och grannhunden, något som barnen på föreställningen jag såg verkligen uppskattade. De levde upp i lekarna och kröp ihop när pappa blev arg, med sin upprörda röst och de stora knytnävarna mot den lilla kroppen (så perfekt gjort för att man ska uppleva hur pappa som person blir mindre och mindre, krymper bort när den Arge tar över).
Statistisk sett finns det nog minst ett barn per föreställning som upplever eller har upplevt en hemmasituation som på något vis liknar Bojs. Och man hoppas att en sådan här föreställning styrker de och inte skrämmer. För sanningen är att även om Boj gör det rätta och hans pappa får vård, så är det ju inte de smås jobb att ta hand om de vuxna. Boj tar sig an uppgiften att rädda både sig själv, mamma och pappa, medan världen egentligen behöver ta hand om barn som Boj bättre. Jag önskar fler skolgrupper passade på att se Boj, och att man sedan pratar om problematiken, hur barn far illa, hur man kan söka hjälp och vilka kanaler man kan vända sig till, och jobbar vidare på att befria barn från skuld och rädsla.
Den andra föreställningen jag såg på Tittut var Min nattresa. En rolig, annorlunda och queer föreställning skriven av dramatikern Sofia Fridén. Medan Boj var en socialrealistisk skildring, är Min nattresa istället en drömsk och äventyrlig uppsättning som centrerar identitetsfrågor och existens.
När mormor sover packar Annie väskan och ger sig av på äventyr med katten i släptåg. Hon flyger, hon klättrar i berg, hon sjunger för full hals och hon träffar Adam. Och här blir det extra spännande. För Adam är en annan sida av Annie själv. Adam är pojken alla trodde skulle födas, när mamma bar Annie i magen. Det kom ingen pojke. Men Annie, hon har fortfarande Adam med sig: en hel identitet till, byggd kring förväntningar, frågor och alternativa ‘tänk om’.
Min nattresa avdramatiserar tankar kring kön och uppfattningen av kroppen som något konstant. Man är olika delar och man ska tycka om sina delar. Men en del definierar inte hela ens vara.
Jag själv tycker att man kanske bör vara från tre år och uppåt när man ser föreställningen. Men den har rekommenderats för barn mellan 2,5-6 år, och jag har sett två-åringar skratta och häng med (om de förstår djupet av frågorna är klart tveksamt, men de förstår upplägget och stämningen). Ett filosofiskt äventyr helt enkelt, och en annorlunda och spännande upplevelse för de minsta.
Sist men inte minst är Petras prick. Baserad på Maria Nilsson Thoréns Augustnominerade barnbok, hade Petra urpremiär på Tittat i september i år. Charmig, mysig, och skrattretande, följer den Petra (som är en gepard, tror jag…) existentiella kris när en av hennes 1000 prickar bestämmer sig för att den vill vara självständig och ger sig av. Det är mycket grumsande, sörjande, kaffedrickande. Men till sist går Petra vidare, skakar av sig sin depression och inser att hon egentligen är densamma, och att Pricken är lyckligare. Med den insikten (och i och med den kallare årstidens ankomst) återförenas Petra och pricken som vänner, med var sin personlighet men med mycket gemensamt. De lär av varandra och uppskattar varandras egenheter och intressen.
Petras prick är så i detaljerna lik bokillustrationerna att man slås av häpnad. Barnen kiknade av skratt när Petra krumbuktade, frustade och beklagade sig. Kulisserna, Pricken och Petra, färgerna och mönstren, allt var fabulöst.
Det är roligt på Tittut helt enkelt. Foajen är mysig och fylld med böcker och leksaker och dockor. Miljön är varm och välkomnande och på helgerna kan man fika där före och efter föreställningarna. Barnen behandlas med respekt och som lika viktiga gäster som föräldrarna, och ingen talas ner till.
När det gäller föreställningarna är de varierade, underhållande och smarta. Där den ena använder stora dockor, så brukar en annan skuggtekniker. Medan en följer ett tydligt manus, så finns föreställningar som Under Hatten, där dockor dansar till klassisk musik av Erik Satie och barnen själva är delaktiga i att bygga upp handlingen.
Det är verkligen roligt att vara del av något man själv tycker är så fint.
I december har Vem ska trösta knyttet nypremiär. Jag har sett fram emot det hela året.