Thor: The Dark World

Jag älskar hela konceptet med superhjältar. Därför har det varit ett rent nöje för min del att det kommer allt fler filmatiseringar om de, och att jag faktisk tyckt om flera av dessa.
Marvel’s hela Avengers-franchise är en multimiljons karusell utan like. Jag har sett alla filmer som hör till, med undantag av Captain America och Iron-Man 3. Senast i raden är Thor: The Dark World (alltså Thor 2), som hade premiär idag.

Jag gillar Thor. Jag gillar att filmerna är cheesy, att Asgard är överdrivet och lite löjeväckande, att Thor är så godtrogen, att Loki är en sådan spjuveraktig skurk. Det är jätteunderhållande. Chris Hemsworth passar som en naiv och nästan lite klumpig gud med tusen år av krigande i bagaget. Han vet inte så mycket om något, faktiskt. (Han tar väl efter sin far Oden, som spelas av Anthony Hopkins. Skådespelartalangen i all ära, men Allfadern är tämligen enkelspårig och visar om och om att han är långt ifrån allvetande, vilket kanske inte skiljer sig helt ifrån myten. Om man hänger död i ett träd ett par hundra år i taget missar man nog lite av vad som händer i ens omgivning…)
I The Dark World hotas universum av svartalferna, tillbaka från glömskan för att störta den verklighet Thor känner och älskar i ett evigt mörker. De letar efter ett urgammalt vapen som förvandlar all materia till mörk materia (yeah, you heard me) och i sann superhjältefilms-anda är det inte helt logiskt och ej heller helt konsekvent. Men som sagt, det är kul. Och nu kan ni som inte gillar spoilers sluta läsa.

Saker som är bra i denna film:
1) Tom Hiddleston som Loki, all day every day. Helt briljant casting där, då han lyckas vara rolig, elak, svekfull och sviken. På många vis ett manipulerande geni och på andra vis ett patetiskt barn, lyckas han vara den enda mångfasetterade personen i Thors närhet.
2) Rene Russo som Frigga, stencool.
3) Captain America cameon som är hysterisk och driver med allt som definierar kaptenens helylle image.
4) Att Idris Elba är med. Det är alltid bra. Alltid. (Till och med i Prometheus, förra årets sämsta film).
5) Att Thors krigarvän Hogun får lite av en förklaring. (Jag undrade alltid varför en av hans vänner var en asiatisk man i samurajrustning. Alltså, jag har inget emot lite variation i Asgard när hela framställningen ändå är fiktiv, men om han ska vara en asiatisk man som har en asiatisk rustning när ingen annan ‘vikingagudom’ har det, blir det wierd. I Dark World förklaras det att Hogun inte är ase egentligen, utan kommer från Vanaheim (där alla ser ut som sydostasiater?). Det funkar i kontexten, och det är allt jag ville ha – kontext. Filmen skulle bara vinna på att inte vara så ….vit.)

Saker som är tveksamma (bortsett från hela innehållet):
1) Att asagudar slåss med svärd fastän de tydligen har högteknologiska skjutvapen.
2) Allt som har med svartalfernas ultimata vapen Ethern att göra.
3) Det faktum att Natalie Portmans karaktär gått från att vara handlingskraftig forskare till att mest vara svimfärdig, och har tydligen tillbringat två år i väntan på Thors återkomst med att äta glass och tycka synd om sig själv. Fast hon är inte ett totalt mähä tack och lov.
4) Att man har tid att byta Natalie Portmans garderob när fortet är under begynnande belägring, och andra underligheter av likartad typ.

I sin helhet är Thor: The Dark World bara ren underhållning. Gillade man den första filmen, och tyckte man om The Avengers är det värt att se den här filmen (till skillnad från Iron-Man 2 som var en förolämpning mot första filmen och alla betalande tittare), som trots en del cheap shots har humor och lite självinsikt om hur den egentligen uppfattas.

Och alltså, Tom Hiddleston. Jag menar, jag tror inte på äktenskap,men jag skulle nog kunna tänka mig gifta mig med karln. Kanske för en god sak? Ja, för välgörenhet skulle jag kunna tänka mig gifta mig med Tom. Han blir säkert överlycklig över det generösa erbjudandet (jag väntar andlöst bredvid telefonen).