Jag går rätt mycket på bio. I perioder upp till en gång varannan vecka, eftersom jag tar del i undersökningar som ger mig gratisbiljetter och för att jag är Guldmedlem på SFbio. Men oftast är det i alla fall en gång i månaden.
Jag älskar film. Jag älskar bra drama, snygg kostym, smart dialog, torr brittisk humor, tecknat och dålig action. Det mesta går alltså ner och det handlar egentligen bara om vilken inställning man har till filmen. Det handlar om förväntningar. En film kan vara bra i mina ögon för att dne har fantastiskt manus eller för att den uppyller mina förväntningar (vilket även en dålig film gör ibland).
Senaste halvåret har jag sett en del filmer på bio och det är ju dumt att jag inte skrivit om de flesta här, när de var nya. Vissa finns väl ute på DVD redan, men jag tycker att dte var dags att skriva ett par ord:
Django (Jamie Foxx t.v) and Franco Nero (som spelade Django i filmen från 1966)
Django Unchained: Tarantinos senaste var som förväntat underhållande och blodig och gör sig helt klart värd uppmärksamheten den fått. Skådespelar-insatserna, speciellt de från Christopher Waltz och Leonardo Dicaprio är förstklassiga.
Dock är filmen för lång. Minst en halvtimma innan det är över känns det som att filmen hade kunnat ta slut, och att sätta en ny fråga i fokus då kändes onödigt och självupptaget på något vis, som att Tarantino vill gotta sig åt mer one-liners, blod och filmvinklar och därför tar nya tag. Onödigt, och sänker faktiskt en bra film.
Jag älskar musikaler. Därför var jag oerhört pepp på Les Miserablés, även om jag är tveksam till Amanda Seyfrid, och osäker på om Russel Crowe kunde sjunga, och … yeah, you get it. Jag har varken läst Hugos original eller sett någon annan filmatisering eller Broadway-variant men jag var helt enkelt inte säker på om det här skulle bli bra.
Och jag erkänner att vissa saker inte höll måttet: Russel Crowe är inte en engagerande sångare, och gör en bättre Javert utan toner i bakgrunden. Amanda Seyfried sjunger fint, men hennes Cossette är tråkig och träiga killen hon får ihop det med ger deras relation samma appeal som torrt bröd.
Det är snyggt filmat, kostymerna pampiga, Hugh Jackman och Anne Hathaway fyller sina roller väl och försöket att spela in sången i samma tagning istället för att lägga på som playback är intressant och funkar.
Filmens höjdpunkt är Sasha Baron Cohen och hans relation till in-film-frugan Helena Bonham Carter. Giriga, själviska fifflare av högsta klass. Med Sweeney Todd i bagaget är det ju Cohens andra musikal på bioduken, han gör det riktigt bra.
Cloud Atlas, goddamnit. Årets film och samtidigt den mest underskattade. Jag har ju skrivit om den mer än en gång och lämnar därför saken där. Men jag tänker att jag definitivt bör läsa boken snart.
Jag har inteheller läst Tolstojs Anna Karenina, och kan därför inte säga hur filmen står sig mot boken. Men visst kändes den ändå lite… tunn? Jag gillar dynamiken mellan Kiera Knightley och Aaron Taylor-Johnsson (snygg är han också, men jag vet inte vad jag tycker om mustaschen), men det känns verkligen som att man har bråttom hela filmen igenom. Det är ett race att pressa in så mycket och det går inte riktigt,ibland känns det bara andefattigt. Sen undrar jag om jag inte föredragit att se en rysk version med undertexter?
Känns så konstigt när alla är britter på något vis. (Känns ännu konstigare att Knightley och MacFadyen spelar syskon. Sist de var med i samma film spelade de ikoniska Lizzie Bennet och Fitzwilliam Darcy i filmatiseringen av Pride & Prejudice).
Filmens största behållning är kostym och scenografi. Det är så jävla smart gjort att sätta upp filmen som en teaterpjäs, de olika rummen är scener, gatorna blir ibland trappor och loft i teaterkulisserna. Jättesnyggt!
Aaron Taylor-Johnsson som Count Vronsky, Kareninas älskare.
Oz – the Great and the Powerful var inte en bra film, helt enkelt. Full av effekter och utan substans, berättar den historien om hur en man från Kansas blev Trollkarlen från Oz och hur The Wicked Witch of the West blev.. ja, wicked. Jag gillar både Mila Kuni och James Franco men de gjorde inte mycket med det taffliga manuset och varje gång jag tänkt på filmen sen jag såg den är det som att den fått allt färre förlåtande drag. Den var varken värd pengarna eller tiden.
Jag önskar att jag läst Warm Bodies innan jag såg den på bio. Jag menar, jag praktiserade till och med på förlaget som gav ut den svenska översättningen medan de jobbade på den. Jag valde ut bilder från Gray’s Anatomy (medicinskt lexikon, inte tv-serien) till den! Men det blev inte av som med mycket annat, och jag ville ju inte passa på gratis förhandsvisningsbiljetter. Warm Bodies är en romantisk zombiekomedi, och zombiekomedi är en genre jag gillar (se Shaun of the Dead eller Zombieland). Nicolas Hoult spelar huvudrollen R. som varit odöd ett tag nu. Vi följer hans semi-filosofiska tankar och rutinmässiga existens tills det att han äter en killes hjärna och upplever offrets minnen. Minnen som bland annat kretsar kring offrets flickvän Julie. R blir alltmer fäst vid Julie, och de båda lär känna varandra långsamt. Samtidigt påverkas andra zombier av Rs nyfunna mänskliga beteende. Warm Bodies har en ganska banal lösning på zombieproblematiken, men den lyckas ändå vara ett uppskattat och annorlunda inslag i genren enligt mig, och den är oerhört rolig i sin Shakespeare-omtolkning.
Det finns ett klipp på Youtube där någon har satt ihop scener från massa filmer där Tom Cruise bara springer. Och jag kan inte se honom i någon film längre utan att tänka på att han är en galen scientolog och att han springer med energien av en dopad 20årig löpare fastän han är 50. Mannen är i form, och tar gärna chansen att visa det. Oblivion känns lite som en Tom Cruise is running-film.
Jorden som vi känner den har gått under. Representanter från mänskligheten skickas ner till planeten för att försvara den och göra efterforkningar inför den tänkta återvändon. Tom Cruise är en av dessa individer. Men på en av sina rundor upptäcker han ett antal andra människor, som blir skjutna av de robotar han i vanliga all reparerar för att försvara jorden. Tvekan inför vad som händer vaknar i honom. Han räddar en av dessa nykomlingar och inser att han känner igen kvinnan, och en reva i han och hans kvinnliga arbetspartners verklighet infinner sig. När han dessutom inser att dem han sett som fiender är en underjordisk guerillagrupp med Morgan Freeman i spetsen (pluspoäng!), rämnar hans värld.
En riktigt snygg actionfilm med en del logiska luckor, som gör sig bäst på bio enligt mig.
Star Trek: Into Darkness har jag redan skrivit om. Pluspoäng: Zachary Quinto och Benedict Cumberbatch. Minus: white-washing och bortslösade kvinnliga karaktärer.
The Great Gatsby är en partyfilm med jättebra soundtrack och massa snygg kostym. Och medan skådespelarna (Leonardo Dicaprio, Toby McGuire, Carrie Mulligan bl.a.) var bra, så var det ingen som egentligen glänste. Jag har inte sett så mycket av Baz Luhrman egentligen, men jag förstår att pressen att göra den stora amerikanska romanen inte kan ha varit liten. Han lyckas sådär.
Allt kändes överskuggat av fyrverkerier och fester. Den dysterhet och existentiella ångest som egentligen genomsyrar hela boken, som visar hur sorglig Gatsby och hur falsk tillvaron de lever i är, hamnar i periferin och jag tycker det är synd på en så bra bok.
Man of Steel: ALLA bör veta vid det här laget att jag inte gillar Superman. Tillsammans med Captain America och Cyclops från X-Men toppar han min Super-Douche Trifecta. Men jag gillar superhjältefilm och Christian ville verkligen se den, så varför inte?
Summa summarum är att Man of Steel är en ojämn film. Henry Cavill är en bra Clarke Kent, Amy Adams är en jordnära och praktisk Lois Lane. Clarkes uppväxt i tillbakablickar är ett smart drag och Kevin Costner som Jonathan Kent är en klar styrka, vilket var oväntat.
Men det är också en actionfilm med bara en snyggt koreograferad slagssmålscen (mellan Jor El och General Zod) tio minuter in i filmen. Sista tredjedelen av filmen flyger bara Superman och Zod in i byggnader eller ut i jordens omloppsbana och ska slå på varandra och det är så intetsägande och tråkigt och platt, även om tanken var att få till hur övermänskligt starka de två kryptonvarelserna är. Jämfört med Batman Begins eller första Iron Man, är den helt enkelt en svag start för en ny franchise, även om den är bättre en en del andra superhjälte-filmer.
The Heat är den första komedifilmen jag vet om som handlar om en polisduo (tänk Starsky & Hutch, Bad Boys, Lethal Weapon, Hot Fuzz, Cop Out, The Other Guys etc etc and so on and so forth) som är kvinnor. Melissa McCarthy och Sandra Bullock är roliga, knäppa, pinsamma och tuffa, precis som vilken poliskomedi som helst. De behandlas som människor, och det blir inga pms-skämt och fjanterier. Tacksamt att se och så sjukt bra att det blev lyckat. Drog med syrran och två vänner på gratis förhandsvisning och vi var alla glatt förvånade och skrattade massor. Ett bevis på att det inte ska vara så jävla svårt med att skriva kvinnor som folk.
(synd att de därför retuscherade filmaffiscerna till den grad att man knappt kände igen McCarthy, man blir så jävla trött).
Mannen som gjorde Pan’s Labyrint ger sig på Neon Genesis Evangelion. Det är ungefär så jag tänkte att Pacific Rim skulle vara. Mechas mot Aliens, underhållande action utan poäng. Och ja, det var väldigt underhållande. Sen att det återigen finns stora logiska luckor (som vad är poängen med en ras som klonar sig men ändå blir gravid? Vad var meningen med scenen där en kaiju letar efter forskaren, känner igen honom, sniffar på honom och drar? Hade ni tänkt återkoppla till detta?!) kan jag ta.
Plus med denna film: att Idris Elba är så bra (trots sin lite vacklande brittiska accent. Han är Britt, men det är som att de sagt att han inte får låta för brittisk), och att Ron Perlman är med över huvudtaget. Att Gipsy Danger är en så jävla fin mech. Att man valt att ha minst två piloter i varje EVA, eh jag menar Jaeger, och att man visar hur tungt och svårt det är att navigera sig framåt i den. Att Mako Mori är en smart, kompetent kvinna som får dessa amerikansk/australienska gung-ho typers brist på förståelse för militära ranker och lagar att verka patetisk, och att hon är lika tuff som vem som helst utan att porträtteras som den klassiska iskvinnan. Och att hennes relation till den andra protagonisten är fylld av ömsesidig respekt och en intimitet som kommer av att jobba i princip inne i någon annans huvud, och inte är baserad på sexuell attraktion.
Största minus är därför att kanonbra Mako håller tyst när nån idiotkille snackar skit om henne och att hennes partner måste försvara henne. Seriöst del Toro, det var bara kasst.
Fina Gipsy Danger.
Nästa biofilm blir Elysium.