Det är ett återkommande problem att jag börjar se en serie, fastnar totalt och sen slukar avsnitt efter avsnitt i ett svep. Beroende på hur mycket annat som kommer ivägen ser jag ibland två-tre säsonger på en vecka. Parks and Recreation är min senaste tv-besatthet.
I lilla hålan Pawnee i Indiana, jobbar den hängivne arbetsnarkomanen Leslie Knope för stadens parkbyggnadskontor. Hon är en pinsamt entusiastisk stadsanställd där alla runtomkring gett upp förtroendet för byråkratins effektivitet. I avsnitt efter avsnitt får vi följa Leslie (Amy Poehler) och hennes kollegor och bekanta, när hon ger sig på projektet att göra om stadens fula, övergivna tomt (numera soptipp) till Indianas finaste park.
Parks & Rec är hysterisk. Som en bilkrasch man inte kan titta bort ifrån lyckas den lägga upp för så pinsama utbyten och situationer att man vill vrida sig av skam, samtidigt som den är smart, rolig och snyggt skriven. Amy Poehler är så vansinnigt bra som Leslie, kvinnan som vill mycket och tror på sin stad till den grad att hon kör över vem som helst för att få bevisa att hon har rätt om Pawnees potential (med andra ord, hon är knäpp). Bland hennes kollegor finns bland annat avdelningschef Ron Swanson (Nick Offerman), 
en mustaschprydd hantverkare som inte tror på myndigheter och som uteslutande attraheras till helpsykotiska kvinnor som heter Tammy, den näst intill apatiske misantropen April (Aubrey Plaza) och Tom (Aziz Ansali), killen som önskar att hans jobb handlade mer om PR, brudar och bling istället för bladvändande.
Efter en rolig men lite ojämn första säsong får Parks & Rec upp tempot och säkerheten. Skämten levereras vid rätt tidpunkt, karaktärerna utvecklas och relationerna styrks. Det är en serie som bygger främst på persongalleriet och interaktionerna sinsemellan, och de återkommande dragen är en styrka. Det funkar förstås inte alltid; Andy är för evigt en idiot och jag blir lite trött på honom i längden. Jerry är kontorets pajas, men jag blir lite illa berörd över att de oftast behandlar honom som skit. Och i och med seriens fokus på personerna står handlingen ofta still, men enstaka avsnitt som har helt självständig agenda. Men en tunn röd tråd finns, och den är Leslie Knopes okuvliga hängivenhet till sin hemstad. Lagom till säsong fyra, där jag är nu, ställer hon upp i valet om en plats i stadsfullmäktige.
Parks and Recreation är det roligaste jag sett på länge. Man kan bara hoppas på att det är ihållande. De har till och med lyckats perfekt med sina gästskådisar: Parker Posey som Leslies gamla kompis tillika rival från snobbiga Eagleton, Louis C.K. som småtjurig polis, och Megan Mullally som beviset på bibliotekariers inneboende ondska.
Avslutningsvist delar jag med mig av livsvisdom från P&R: