För två veckor sen fick jag översättningen av Sarah Dessens ungdomsbok, Blunda och hoppa, skickad till mig med posten. Jag har inte läst något av henne tidigare, men är inne i en period där jag läser mycket barn- och ungdomslitteratur och tyckte att en romans skulle vara en kul omväxling.
Huvudrollen Remy har just tagit studenten, och vill inget hellre än att sommaren ska ta slut så hon kan dra vidare till Stanford och uppfylla sina college-drömmar. Men för närvarande är hon fast i att organisera sin författarmmammas femte äktenskap, vänja sig vid att struliga brorsan blivit ihop med en driftig målmedveten tjej som hjärntvättat honom prydlig, och undvika den här nya kille Dexter som tycks poppa upp överallt och insistera på att det finns något mellan de.
Blunda och hoppa (This Lullaby, 2002) är egentligen typisk chick-lit, fast för en yngre läsarkrets. Det är fortfarande mycket fokus på singelliv VS förhållanden, kompisgänget och krångliga relationer (om det nu är till ens ex eller ens familjemedlemmar varierar), men karriär är utbytt mot collegeplaner och high school-historier.
Remy är en driven tjej med krass syn på kärlek: delvis bottnat i att pappan drog och bara lämnade efter sig en överspelad one hit-wonder i hennes minne, och att hennes mamma haft någon form av äktenskaps- maraton, alltid lika övertygad om att det kommer hålla för alltid. Nä, kärlek är för suckers. Att ha roligt, dejta, ha sex och tröttna, känns mer realistiskt.
Remys vänner är en kompletterande trio av romantisk naiva Lissa, den festarglada shopparen Chloe och den jordnära Jess. I sann chick-lit anda håller alla ihop i vått och tort (sisters before misters) och har alla olika idéer om hur det riktiga kapet till kille är. Utom Jess bör nämnas, som för ovanlighetens skull är en tjej i genren som varken snackar killar eller tjejer. Hon är helt enkelt inte särskilt intresserad, vilket känns uppfriskande.
Jag kan tänka mig att jag skulle uppskattat boken mer om jag var i rätt målgrupp och inte läst så mycket ur genren tidigare. Översättningen av Johanna Lindbäck är väldigt bra, så språket känns ungdomligt men inte överdrivet och dialogerna känns naturliga. Det är inte presentationen utan handlingen som är väldigt chic-lit junior, och jag känner att allt är fruktansvärt förutsägbart.
Killen Dexter, som är sommarflirten Remy planerar att dumpa, dyker upp på sidan 15 och det är så uppenbart att han är där för att stanna att jag vill sucka. Han är en slarvig, charmig sångare som hoppat av studierna och inte ens knyter sina skosnören. Det betonas ungefär 20 gånger att han är helt fel för remy, och därför är han såklart helt rätt. jag är så totalt ointresserad av hans band och deras Potato Song att det nästan är skrattretande.
Blunda och hoppa lyckades inte charma mig tyvärr. Men den väckte två frågor. Den ena är den för mig återkommande ‘hur känns den satta åldergränsen/målgruppen?’. Berättelsen rör ju ändå ett gäng tjejer som ska flytta hemifrån, börja jobba och studera vidare. De festar, röker, dricker, röker på ibland, har sex. De är unga helt enkelt. Men målgruppen för boken är 12 år och uppåt. Och 12 känns så… litet?
Saken är den, att jag är säker på att det finns massa 12 åringar som tyvärr röker och dricker. Fanns det ju redan när jag var 12 (vilket var för 15 år sen dessutom) även om de inte var så uppenbart många som idag. Vi hade tjejer och killar i klassen som vid 13 års ålder hade sex, även om jag tänker tillbaka och inte minns annat än hur omogna och små alla var, hur mycket vi ännu var barn. Så, mycket av det som dyker upp i boken är ju redan närvarande i 12- åringars liv, så ja, åldergränden är inte opassande antar jag. Men jag gillar att dissikera min egen tveksamhet och varför jag känner som jag gör.
En annan sak, kanske det som gjorde mest intryck på mig med boken, är Remys tillbakablickar på första gången hon hade sex. Nu när hon är 18 är det uppenbart att hon lagt av med en del saker för hon känner att hon vill ha mer ‘vuxen koll’ på sitt liv. Så hon försöker sluta röka och dricker mindre och vill inte ha massa löst sex. Men för mig känns det som att allt bottnar i det här första one-night standet hon hade, och efter det, har det liksom rullat på.
Men grejen är den, att hon blivt så berusad att hon inte velat ha sex. Och killen hon var med också ung och fumlig och ivrig, är så inne i sin egen yllevärld att han antingen inte märker att hon inte vill eller helt skiter i det. Det känns som att det är den klassiska: hon flirtade och följde med in på rummet så hon måste ha velat. Eh, nej. Hon kanske vill hångla. Hon kanske inte vill sitta bland andra fyllon. Eller ja, hon kanske ville ha sex men när hon kände att hon var asfull och illamående så ville hon inte längre. Kanske om killen inte ignorerat det, så hade de ändå haft sex senare, när de var mindre påverkade.
För mig känns det som att Remys första sexuella erfarenhet varit en våldtäkt. Hon är berusad men stretar emot, vill uppenbarligen inte, försöker säga det och blir helt ignorerad. Det verkar inte som att hon någonsin berättat exakt hur illa det är för sina vänner. Och efteråt har hon hamnat i ett mönster av att festa och ha sex för att det liksom bygger en bekräftelse hos henne om att allt är på hennes villkor. Att hon själv inte tror på förhållanden eller något annat banalt i den stilen, och att hon alltid tycker att one-night stands är bra. Och visst får man tycka det, men här känns dte ju bara falskt. Och jag önskar att det togs upp i boken. Jag önskar att Sarah Dessen tänkt på det, på hur vanligt det är att tjejer (eller killar) hamnar i situationer de inte kan påverka och sen bygger upp sin vardag kring skuld och undvikanden, och att hon använt det bättre. Nu blir det mest som ett kort men starkt inslag av utsatthet i en romantisk komedi som inte ens reflekteras över. Som ett: ‘En gång i tiden var Remy en oskuldsfull tjej med romantisk förhoppningar, men sen dök nån kille upp och visade att alla killar bara ville ligga. Så jäkla typiskt.’
Jag blir upprörd av den idiotiska inställningen att man kan sopa utnyttjande under mattan och använda det som en plot-twist. Det är provocerande hur de likställer ett sexuellt utnyttjande med en dålig festkväll. Det här är alltså en bok för 12-16 åringar. Ge de rätt uppfattning om saker då. Det är jävligt stor skillnad på exempelvis 1) Remy tror inte på förhållanden för alla män i hennes liv drar och hon blev bränd av nått jackass som inte hörde av sig till henne efter ett ligg (som är ungefär hur allvarligt det porträtteras) och 2) Remy litar inte på män för hennes farsa stack, hennes mamma förhållande går åt skogen och hon har blivit sexuellt utnyttjad (hur det borde ha belysts).
Uppmärksamma skillnaden. Och respektera den, tack.
(Rabén & Sjögren, 2013)