I mars berättade jag om hur jag läst Mix förlags översättning på Marissa Meyers fairytale-retelling av Askungen, Cinder (2012). Boken var engagerande trots förutsägbarheten, med roliga karaktärer och intressant twist. Jag gillade relationerna mellan personligheterna, tyckte Cinder hade potential som hjältinna och tyckte att hennes val och kval kändes rätt logiska.
Jag var inte helt glad över omslaget, som var det amerikanska förlaget Macmillians val när boken först gavs ut. Det kändes helt enkelt väldigt Twilight, och jag tycker det är synd när en bokserie slår sig fram på en annan series rykte, speciellt när författarna av en händelse har samma efternamn. Det känns så överlagt från marknadsavdelningen, vilket inte är otippat men inte en favorit hos mig.
För några veckor sedan fick jag iaf den nyutgivna uppföljaren Scarlet, och jag måste säga att den är bättre. Jättekul att författaren fått ordentlig känsla för sina karaktärer och bygger ut sin värld. Allt utspelar sig på jorden, i en alternativ avlägsen framtid då vi redan haft 4 världskrig, nationer har bildat nya förbund och Månen styrs av en vansinnig ond drottning (självklar sagoreferens), och befolkas av ett släkte som kan manipulera jordbornas tankar. Lunarer, som de kallas i översättningen, är antingen hjärndött hängivna sin ledare eller i desperat försök att undkomma sin bestämda plats i solsystemet. I likhet med dagens Nord Korea är det dödsstraff som gäller de politiskt oliktänkande som försöker sig på landsflykt.
Scarlet fortsätter följa cyborgen Cinders äventyr. Hon bryter sig ut ur fängelset och försöker både hitta ett sätt att undkomma lagen, och pussla ihop sin bakgrund och identitet. Bokens andra protagonist Scarlet (baserad på Rödluvan) är en eldig 18-åring på jakt efter sin kidnappade farmor. Med sig får hon snabbt den underlige Wolf, och attraktionen är onekligen där, trots en vägg av hemligheter mellan dem. Någonstans längst vägen korsar Scarlet och Cinders vägar, och deras gemensamma mål blir att ta kampen mot den vansinnige Lunardrottningen Levana.
Scarlet är kul, lättläst, och knyter an till den första boken riktigt bra. Det är fortfarande väldigt förutsägbart om man läst mycket fantasy och sagor, men det är fortfarande klart underhållande och värt läsningen. Översättningen står Ylva Spångberg för (Cinder översattes av Lena Karlin) och det känns som att jag är tillbaka i min tonår då så många av fantasyböckerna jag plöjde igenom var skickligt översatta av just Spångberg. Jag har ett annat öga nu, men jag gillar fortfarande en hel del saker som jag även gillade då: starka protagonister (gärna kvinnliga), humor, sagoelement, gnabbiga och välskrivna dialoger.
Månkrönikan, eller The Lunar Chronicles, är mest gott och lättuggat innehåll. Jag gillar det och kommer läsa vidare, och har inget emot att läsa de på svenska fastän jag nästan uteslutande brukar läsa på originalspråk (om det är engelska) annars. Bok tre och fyra beräknas släppas inom de kommande två åren.
Tredje boken heter Cress, efter en programmerare man mötte kort i bok ett. Cress tycks vara en version av Rapunzel. Jag försöker hitta bakgrunden till namnet, och tror det är att i berättelsen om Rapunzel så byter flickans föräldrar bort sitt spädbarn mot någon form av sallad eller kål, för de är fattiga och häxan har kommit på de med att stjäla. Cress betyder väl vattenkrasse, så jag antar att det är kopplingen till salladen. Bok fyra heter Winter, och det känns rätt givet att det kommer handla om Snövit, även om karaktären inte introducerats ännu.
Jag ser fram emot fortsättningen. Det känns nytt och samtidigt mysigt nostalgiskt för mig, vilket jag uteslutande uppskattar.