Igår följde jag upp en rolig Midsommarafton med att sitta hemma hela dagen, sörpla te och läsa Maria Freidners debutroman Besvärjelser och beskydd (Mix förlag, 2013).
Jag har länge varit en förespråkare av urban fantasy, och tycker det är jätteroligt att det börjat sitt intåg i den svenska marknaden! Hittills har jag dock inte gett de svenskspråkiga böckerna en chans, men kände att det här kunde bli riktigt bra efter att jag läst en intervju med författaren, där hon berättade hur hon inspirerats en del av Jim Butchers The Dresden Files (mycket underhållande serie om trollkarl i Chicago).
Besvärjelser och beskydd kretsar kring 28åriga Cecilia, som själv tycks definiera sitt liv kring en handfull saker: att vin löser allt, att hennes omdöme kring män är tveksamt men relationernas lättvindighet bekvämt och behagligt, att hon gillar sitt jobb som bibliotekarie även om hennes kollegor inte gillar henne och hon själv ogillar barn, och att den enda personen hon bryr sig om i världen är mormor Astrid.
Så försvinner mormor spårlöst, och en fast punkt i Cecilias liv uteblir. När den pelaren rasar, rasar allting annat och den ena humoristiska upptäckten efter den andra uppdagas: mormor är en fe. En underlig vätte med finskklingande namn tycks ha något med mormors kidnappning att göra. En värld av det omöjliga dyker upp, och Cecilia parerar allt det nya på samma sätt som hon alltid parerar det osäkra: med vin och sex. Men sex gör att Movitz, den tanige underlige folktro-forskaren dyker upp i hennes liv. Likaså den ursnygge Alexi, som liksom gör att allt i hennes huvud bara upplöses till stoft och det enda som återstår är ett djuriskt tunnelseende med Alexi och sänghalmen i fokus.
Men mormor, hon måste väl hittas ändå? Och vad är grejen med alla magiska sällskap, communities och hemligheter? Vem är Ingeborg? Och vad är det som gör att Cecilia plötsligt tycker att allt känns så mycket, så påträngande och så verkligt, när livet tidigare var så lätt att flyta igenom?
På förlagets hemsida beskrivs Friedners bok som en blandning av Marian Keyes och Liftarens guide till galaxen. Jag förstår hur man tänkt, men håller inte alls med. Främst saknar den all likhet med Liftaren, som har en unik och självsäker komisk absurditet som inte finns här. Boken är rolig, men inte hysteriskt skrattframkallande.
Besvärjelser och beskydd och är paranormal romance: chic-lit om relationer, sex, vem man är och vad man vill, blandat med fantasyelement av olika slag (ofta odöda i stil med vampyrer och varulvar, här är det féer och demoner). Boken påminner snarare på många sätt om Charlaine Harris Southern Vampire Mysteries (böckerna bakom tv-serien Tru Blood). Båda följer en snygg kvinna i tjugo-nånting åldern som kastas in i en ny verklighet fylld av okända varelser. Ingen av de vet särsklit mycket om sin omvärld men i Sookies fall är det för att hon kommer från en inskränkt håla i amerikanska södern och i Cecilias fall är hon en självupptagen stadstjej som inte engagerar sig i nått eller någon. Båda tycks ha en oerhörd inverkan på män (båda visar sig ha féer i släkten). De magiska inslagen i deras liv är i direkt anslutning till miljön de är i (Sookie kommer från Hillbilly-södern inte långt från mytomspunna New Oreleans och vampyrerna är ett stående inslag, medan Cecilia istället omringas av vättar, féer och skogsrån).
Jag gillar boken. Den är underhållande, skriven på ett lättsamt sätt som drar en med. Jag sträckläste mig igenom. Men jag gillar inte Cecilia. Till stor del får detta sin förklaring i boken, och det är meningen att den oengagerade ytan ska krackelera allt eftersom. Men det tar för lång tid. Halvvägs igenom boken börjar jag önska att jag fick berättelsen ur någon annans perspektiv för protagonisten är som karaktären Ingeborg senare säger “tråkig och självisk”. Och även om hon framstår så för sin omgivning tycker jag inte att läsaren ska känna så för ofta. Kanske är det för att jag inte kan relatera till henne alls.
Visst är jag för att kvinnor ska ta för sig och göra som de vill, men Cecilias sänghoppande är något som jag egentligen inte känner för, vare sig hos män eller kvinnor. Jag antar att det ska kännas sexigt, men någonstans längst vägen undrar jag om någon i boken ens hört talas om könssjukdomar. Känns ju som att folk är fulla när de ligger hela tiden, så jag blir liksom lika blasé inför deras ligg som de är inför varandra. Men jag tror mer att det är spriten som stör mig. Jag känner att jag har rätt slapp alkoholpolicy, men oavsett vilka andra anledningar som ges så känns Cecilias personlighet gravt påverkad av hennes alkoholism. Det skämtas med och ska tyckas glamoröst, men jag blir rätt trött på en person som inte kan ta sig igenom en dag eller ens ett beslut utan en halv flaska vin. Själv blir hon upprörd när andra förväntar sig att hon ska ha sprit med sig, för ‘hon är väl ingen alkis heller?’, men det är ju just vad hon är, vilket förtar komiken i boken lite. Hon påminner mig om när Robin Williams skämtar om hur folk delade upp alkolister i två grupper: alcoholics and functioning alcoholics. Den ena var förstörd och den andra lyckades upprätthålla ett normalt liv med sociala sammankomster, jobb och förhållande. Problemet var, som han sa, att man inte är ‘functioning’ alls, för ens främsta relation är till flaskan. Man kan inte vara functioning och beronde samtidigt, det är en paradox.
Och det gör att jag blir less på Cecilia och hennes sätt och val, för jag kan inte sluta tänka på henne som en alkoholist som förstör för sig själv och andra, och det är ju knappast underhållande i sig.
Men tillbaka till styrkorna: Jag gillar alltså ändå boken. Jag tycker om bikaraktärer som den svärande Ingeborg och den engagerade och ändå lite patetiskt tafatte Movitz. Jag tycker om hur Cecilia blir alldeles dimmig i huvudet runt Alexi och hur det beskrivs. Och jag uppskattar verkligen hur Freidner utnyttjar de medel som finns till godo: vitterfolket har sina egna communities och Facebook-sidor. Det finns appar och älv-wikis. Smart och roligt att ta vara på dessa möjligheter. Jag vet till exempel hur jag störde mig på Bo i canadensiska tv-serien Lost Girl, som är en succubus (kvinnlig demonvarelse som lever på andras sexuella energi) i nutid, med mobiler och laptops i sin omgivning, men som varit på rymmen i flera år utan att veta vad hon egentligen är. Hallå? Om du nu vet att du hade ihjäl din high school-kille med sex och du käkar energi från andra när du är hungrig genom att de vill ha dig och blir kåta, så har du väl korsat över till ett diffust område där sånt du trodde var omöjligt blivit möjligt? Så googla skiten, det gör ju alla andra som inte ens tror på magi hela tiden! Jeezum…
Alltså: jävligt bra val av Maria Friedner att inkludera moderniteter som telefonappar och forum i sin berättelse. Det känns så vettigt att jag inte fattar varför inte fler gör det.
Som mycket annan paranormal romance så avslutas även Besvärjelser och beskydd på ett vis som öppnar upp för minst en uppföljare, om inte en hel serie. Vilket jag tänker kan bli bra. Freidner har mycket kvar att utforska, och till nästa gång kanske jag och Cecilia kommer bättre överens dessutom.
Vill också nämna att jag tycker omslaget blev riktigt snyggt! Lina Neidestam som står bakom serierna Maran och Zelda har illustrerat det.
Pingback: Besvärjelser och beskydd | Tystnad