Spegeln

Härom veckan fick jag ett bokpaket från Rabén & Sjögren. Eftersom bokpaket alltid gör mig så glada var jag iväg till posten så snart jag kunde för att hämta upp det.
Första mötet var lite ledsamt då förpackningen gått sönder och ena boken kommit till skada. Men efter att ha försökt trycka ut pärmens inbuktning och vikt upp de skadade sidorna kändes det lite bättre. Den skadade boken var Kelly Barnhills Spegeln – En Skräcksaga, vilket i efterhand kändes lite som ett sammanträffande… Vad som först drog mig till boken var omslaget, som jag tycker blev riktigt snyggt. Sen så var jag väldigt förstjust i originaltiteln, The Mostly True Story of Jack (2012).

Spegeln handlar om Jack, som levt sitt liv lite som ett spöke. Mamma och pappa ser honom knappt. Inte för att de ignorerar honom utan som om de helt enkelt bara glömmer bort att han finns. Likaså med storebror Baxter. Och Jack har vant sig vid att vara… ensam. Det är inte så farligt. Men så ska mamma och pappa skilja sig och tycks helt ha glömt bort att de måste hitta en plats för Jack att stanna över sommaren. Sista-minuten lösningen blir hos moster Mable och hennes man Clive i hålan Hazelwood i Iowa. Med en väska och Baxters skateboard anländer Jack till ett purpurfärgat hus med obehagliga katter och en elak papegoja, och därefter går allt åt skogen.
Föräldrarna får han inte tag på, hur han än ringer. Mabel och Clive är riktiga kufar som tror på sagoböcker. Hela staden ägs av en man vid namn Avery som låter Jack bli förföljd och bevakad. Grannflickan Winny är, ja… modig och envis och klättrar upp för spaljen till Mabels hus som om det vore det enklaste i världen, och hon har en tvilling med sargat ansikte som och inte talar med annat än blickar.
Värst av allt i Hazelwood är att alla ser honom. Alla lägger märke till Jack, och för första gången önskar han att han vore osynlig igen, och att han fick vara ifred. Men inte ens huset han nu bor i låter honom vara, med sina knakande plankor och böljande golv.

Jag föll inte riktigt för Spegeln, möjligen för att början är svag. För att behålla mystiken och spänningen blir Jack förglömlig och siluettlik, och han känns ovanligt karaktärslös för en protagonist i bokens första halva. Här är det de runt omkring, Winny, hennes bror Frankie och deras vän Anders som är mer intressanta. Dessutom känns det inte riktigt som att Barnhill hittat rätt tonläge för att skildra karaktärer i mellan/högstadieåldern. De tänker och talar ibland inte alls konsekvent med sitt sätt, men det är mest i början det är vingligt. Det artar sig helt klart, och även om Spegeln inte känns som en skrämmande berättelse så innehåller den flera av skräckgenrens teman: offer, gamla överenskommelser med onda makter, en grupp vänner som försöker hålla ihop inför en stundande katastrof. Teman som jag som vuxen känner igen, men som kanske ännu har nyhetens behag för målgruppen på 9-12 år och därför positivt bidrar till stämningen.

Just vänskapstemat är centralt i den här boken, och också dess styrka. Relationerna är starka. Winny och tvillingbrodern Frankie som inte talar, kommunicerar ändå. Med utbrott, blickar, lojalitet. Anders känner Winny utan och innan, och det är skönt att de låter en ung pojke och flicka vara vänner, bara riktigt nära vänner, utan att antyda den minsta romans. Winny blir dessutom Jacks första vän, och snart är hennes lojalitet och hängivenhet något som omsluter även honom. På många sätt är det hon som är berättelsens huvudperson för mig.