Såg Star Trek: Into Darkness i fredags. Det är en film som jag velat se ett tag, främst för att jag är del av den stora horden som uppskattar Benedict Cumberbatch. Sen har jag faktiskt ingen relation till orginal-Star Trek. Jag kan namnet på några karaktärer och vilka skådespelare som spelar dem, vet att det är en evig fandom-kamp om vilken kapten som är bäst: Picard eller Kirk (ingen tycks tycka att storylinen med serien som hade kvinnlig kapten höll lika bra), och så finns det en uppsjö av referenser, som jag ofta hittar bland uppdateringarna hos Guden av Internets Meme Arkiv, George Takei (även känd som Star Treks Sulu).
Men när Cumberbatch avslöjades som delaktig i J.J. Abrams andra film i Star Trek-rebooten tänkte jag att jag lika gärna kunde se ettan, för jag gillar ju SF och action och fandom. Varför inte? 
Och första Star Trek-filmen är bra. Underhållande, hållbar story och intressant karaktärsdynamik. Om man heller inte jämför med källan, vilket jag inte kan göra, har man kanske inte många klagomål. Zachary Quinto är en klockren, logisk och mekanisk Spock med små utbrott när känslofördämningarna brister. Jag vart efteråt ännu mer pepp på att se Into Darkness.
Men den höll inte. Visst det var en snygg actionfilm. Och ja, skådisarna är bra: jag tycker om Simon Pegg över lag, jag gillar Zoe Saldana som Uhura, jag tycker fortfarande Quinto är tokbra. Och ja, Benedict Cumberbatch är inte helt otippat, filmens allra starkaste karaktär. Men de här relationerna och karaktärerna som vi möter igen, de växer inte särskilt. Den här filmen på nästan tre timmar har inte en handling som egentligen fyller mer än halva filmen. De långa actionscenerna tippar vågen och går från snygga till långrandiga, reparationen av skeppet tycks ta en evighet i onödan när man vill hålla på spänningen men bygger ett antiklimax. Det är tråkigt att säga, men Into Darkness är en halvdan film. En snygg, momentärt underhållande och helt förglömlig film.
En film där Benedict Cumberbatch var den största behållningen. Vilket är extra synd, i efterdyningarna av de reaktioner jag tagit del av. Cumberbatchs karaktär John Harrisson, mer känd som Khan, var en av orginal Star Treks Big Bads. Han var också i serien, en person stolt över sitt etniska Indiska påbrå, och redan på 60-talet var han del av en mångfaldsrepresenterande casting. Detta diskuteras för närvarande bland annat på Facebooks svenska GWU-sida (Geek Women Unite) där man sågar whitewashing i fotknölarna. Det är faktiskt idel återkommande, att inte bara protagonister av annat etniskt ursprung än vita, men även antagonister, görs om till vita karaktärer när man väljer att göra om bok till film. Speciellt om antagonisten är en intelligent och överlägsen karaktär, i likhet med Khan. Alla av etnisk olikt ursprung blir förminskade till rollen av sidekick/comic-relif/hantlangare. Intelligensen och relateringsaspekten ligger som vanligt i hyn, verkar det som. Jag måste hålla med en av kritikerna i diskussionstråden, som påpekade hur tragiskt det är att en tv-serie från 60-talet är mer progressiv än en film släppt 2013.
Och förresten, har ni sett den här? Varannan blockbuster-affisch ska tydligen se likadan ut nu för tiden också. Åh hetronormativitet och mainstreamande, du är en konstant nagel i mitt öga.
Pingback: Bio x 12 |