Det bör nämnas att när jag och Veronica bestämde oss för att starta upp The Owl and The Pussycat, så hade vi såklart ganska storslagna planer. Bland annat skulle vi vara mer produktiva än vi är nu. Sen skulle vi skriva många fler recensioner och inte bara allmänna inlägg.
Jag trodde att det skulle bli överväldigande mycket tv-serieprat och bokbabbel här, men underligt nog tycks hälften av våra inlägg hittills vara teaterrelaterade. Det är ingen jag i sig klagar över för jag älskar att gå på teater, men jag hoppas på att komma igång med bokbabbel och tv-seriesnack till sommaren.
Med tanke på att både jag och Veronica studerat barn- och ungdomslitteratur, och jag för närvarande även jobbar på Dockteatern Tittut i Stockholm ett par gånger i månaden, så är min förhoppning att vi ska satsa på mer kultur för barn här på bloggen också. Jag har en del barnböcker, både nyutgivna och gamla klassiker, som jag vill skriva om, och jag hoppas på att kunna skriva om åtminstone en dockteaterföreställning per månad. Jag vet att det kan tyckas lite konstigt att recensera en pjäs uppsatt på ens egen arbetsplats, men det är inte något som jag tycker ska komma i vägen.
Barnkultur över lag får inte sin beskärda del av uppmärksamhet. Barn räknas fortfarande som mindre vetande inom konst och kultursammanhang, vilket även gör att de som jobbar med barnteater, tecknar barnböcker eller forskar om barnbokslitteratur spelar den konstanta andra fiolen, vilket känns trist (säger jag även som en person som spelat andrastämman på fiol och vet vad jag talar om!). De behövs och de nyanserar ett stort och rikt fält som bara vinner på att bli rikare. Det är såklart svårt att belysa varje enskild bok och projekt, det kommer aldrig att hända. Men om man är del av något bra, då ska man lyfta fram det även om det innebär att man frontar sin egen arbetsplats och inte verkar särskilt ödmjuk. Jag jobbar med bra och kreativa människor som gör mycket för teaterscenen i Sverige när det kommer till de yngsta tittarna. Det är en bra sak och det bör pratas mer om, helt enkelt.
Får mig att tänka på ett stycke Susan Cooper har skrivit:
Children’s writers are, on the whole, a fairly modest bunch. We’ve learned to be, over years spent observing, with some amusement, our place in society. We’ve all met that friendly businessman at a party or in an airplane, the one who says jovially, “So you’re a writer! I always wanted to meet a writer! What kinda books you write?” So we say, “Children’s books,” and his interest visibly wanes. “Oh,” he says, “that’s … cute. Do you draw your own pictures?” And we know we aren’t real writers in his eyes, not like Harold Robbins or Jaqueline Susann.
Det är verkligen just så. Och det känns väldigt sorgligt, inte bara på ett personligt plan då min framtida bana såklart är väldigt utsatt, men för att det finns så mycket mycket bra som bara sopas under mattan av ren vana, pågrund av unkna elitistiska värderingar.