Jag har medvetet (som i att jag vetat om dess genreindelning) läst fantasylitteratur i snart 20 år nu. Det är, i termer av min aktiva lästid, större delen av mitt liv. Det har också varit den genre jag främst hållit mig till genom åren. Det finns väl ingen direkt kanon inom fantasylitteraturen, men det finns ett antal kända verk som många anser att man bör läsa för att få en övergripande bild. Det bör även sägas att majoriteten av titlar som går under benämningen fantasylitteratur i bokhandlar i Sverige, är böcker vars originalspråk är engelska. I likhet med mycket annan litteratur är översättningar från andra språk begränsade, och i och med att detta är en under-dog genre som folk gärna himlar med ögonen åt ännu, så har tanken på att expandera sökningen till andra delar av världen inte riktigt fått genomslag. Dock har rysk fantasy och science fiktion fått ett uppsving. Och så kallade orientalistiska inslag i fantasygenren har ökat på senare år. Det är en romanticism om djinner och mattor, på samma vis som vi känner oss glatt villiga till att acceptera kvinnor med flammande rött hår i vackra klänningar i någon form av västeuropeisk medeltida miljö, där dessa kvinnor inte stenas till döds för att ha egna åsikter.
Det har diskuterats en del på sistone att fantasy-genren har tagit steget in i mainstream-cirklarna. Allt fler tv-serier och filmer har lett till ökat intresset hos de som inte läst fantasy tidigare alls. Och visst kan man vara delad till det. Vissa känner att de i många år hånats för att ha närt ett nördintresse som andra usurperar på för att det nu är inne. Andra är glada att man satsat på tv-serieversioner av ens favoritböcker med en ordentlig budget. Jag förstår båda grupperna, och jag själv skiftar mellan att inte vilja att man plötsligt tar allt jag uppskattat under hela min uppväxt som något speciellt, och slänger det som pärlor åt svin, samtidigt som jag tycker att tanken på att Joss Whedon gör en uppföljare till The Avengers är tokbra, för han gör det snyggt och smart och kan sen ta sina pengar från den där multimiljons-eskapaden och göra sina egna, nördiga, nischade filmer istället.
Men vad jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag förstår, när man länge hört andra prata om något som man inte orkat eller varit intresserad av att ge sig in på, men sen blir helt fast i när man väl haft sitt första möte. Som Game of Thrones. En av de där våldsamma, snygga, intrigerande, onödigt nakna HBO-serierna som tagit fantasyserier in i folkhemmet. Jag har haft vänner som läst böckerna i åratal, och som inte fattat varför jag inte gjort det, när jag ändå tycker om att läsa fantasy. När jag tycker om invecklade persongalleri och tegelstensböcker. Och jag har skjutit upp det, tvekat, undrat om det är värt att ge sig in på (jag menar chansen att George R.R. Martin dör innan han skrivit klart den bör tas i beaktning). Men så gav jag efter och började se tv-serien och var helt fast. Jag har börjat sympatisera med karaktärer jag först ogillade och tröttnat på personer som jag tyckte var spännande. Jag har teorier om flertalet svek, otroheter och om Jon Snows härkomst, och varje gång Theon Greyjoy dyker upp känner jag på mig att saker kommer gå åt helvete. Nu har tredje säsongen äntligen börjat.
Pingback: Dark Wings, Dark Word |