Jag har varit sjuk i snart en vecka och ligger som resultat av det mest i sängen och ser på tv-serier och lyssnar på musik. Jag kan inte samla tankar nog för att plugga eller ens läsa, vilket är oerhört olägligt när man har uppsatsdeadline.
Men förrutom att jag är helt inkapabel till att jobba så är även engagemanget bristande när det kommer till fysisk ansträngning, så min väninna handlade åt mig igår. Dessutom är jag nu, efter all hosta, feber och ryggvärk, framme vid ett emotionellt stadie av den lättaste påverkan, där minsta tecken på fiktionell sentimentalitet tycks få mig nära till tårar. Scenen i hysteriskt roliga Boat that Rocked, där Chris O’Dowds karaktär Simon sänder sitt dagliga radioprogram när hans äktenskap går i kras efter bara 17 timmar fick mig alldeles rörd igår. Att se avsnittet i Buffy the Vampire Slayer där Oz drar från stan lämnade mig snyftandes.
På musikfronten är det lika känsligt, men med i princip bara ett par låtar som spelats på repeat i två dagar, varav alla kommer från Tom Tykwers soundtrack till Cloud Atlas.
Cloud Atlas är som jag tidigare nämnt, den bästa nya film jag sett på ett antal år. Det är svårt för mig att förstå varför den blev helt utesluten från årets Oscarsgala. Smink, klippning, regi, skådespelarinsatserna, effekterna – allt var förstklassigt. Och det handlar ju inte bara om at priser går till filmer som dragit in pengar: att en flopp som Snövit-filmen med Julia Roberts ska nomineras för bästa kostym medan Cloud Atlas går obemärkt förbi är uselt.
Jag läste på flera ställen att Cloud Atlas stora problem var att hitta sin publik. I USA hade filmen en sex minuter lång trailer, för man kunde inte korta ner det utan att resultatet blev helt intetsägande. Samtidigt marknadsfördes den som actionfilm fastän den mest av allt är en science fictionfilm, ett relationsdrama och en sociopolitisk skildring av människors och samhällens gemensamma öden. De röster som ifrågasatte Cloud Atlas bristfälliga uppmärksamhet tycktes alla nå slutsatsen att Hollywood inte velat lyfta fram en film som på många fronter handlade om frihet. Och det skulle inte förvåna mig även om det låter mycket som konspirationsteorier. Wachowski-syskonens senaste handlar om att gå emot överheten, om att slåss för en sorts socialistisk frihet där alla har rätt till talan och där folket behöver veta sanningen om sin egen stat, och där människovärdet är en rättighet och inte ett privilegium. Det är en film som ifrågasätter om vi verkligen behöver ha mer och mer, istället för att ibland göra det mesta av vad vi har. Det handlar om kärlek och om möjligheter, och när jag lyssnar på ‘All Boundries Are Conventions‘ och ser framför mig scenen där Robert och Sixsmith krossar allt porslin i rummet så kramar det till om hjärtat för det är så fint, så fint.
Pingback: Bio x 12 |