Den 12e oktober var jag på Uppsala Stadsteater med en vän och såg musikaluppsättningen av Bram Stokers Dracula. Nu har jag tagit för långt tid på mig med att skriva den här recensionen, men jag känner att den måste skrivas nu, nu när det fortfarande finns i alla fall en föreställning kvar att se. 
Jag läste Dracula för kanske ett och ett halvt år sedan, och dissikerade den ur genusperspektiv och klassperspektiv på lektion. Vi synade borgerlighetens besatthet av rutiner, hälsan, de fasta måltidsklockslagen. Horan och madonnan, hur dessa roller framhävs olika i bok gentemot Coppolas filmatisering. Dr Van Hellsings sympatilösa, excentriska rättfärdigande av sitt beteende, kvinnors ständiga infantiliserande osv. Jag var osäker på hur jag skulle kunna bemöta pjäsen utan att ständigt dekonstruera den i huvudet (det kunde jag inte, men det gick bra ändå).
Dracula visade sig vara något av ett unikum. Skådespelarna utnyttjar hela scenen, klättrar på stegar, sjunger från balkonger, balanserar mellan stolsryggar. Scenografin är mörk och stämmningsfull, samtidigt som den är avskalad. Det sitter ett litet band på scen, mer eller mindre tydliga beroende på nummret, och både sjunger och ackompanjerar, deltar som vampyrer och samveten.
I Stadsteaterns folder skriver man att all talad dialog kommer direkt från Stokers original. Men man har klippt sönder texten, flyttat monologer och satt tonvikten annorlunda än det framgått i originalet, och på så sätt tycker jag de fått fram en ny frustration hos Seward och Morris, en tydligare mental instabilitet hos Van Hellsing, ett påtagligt missnöje hos Mina Harker i hur hon ständigt knuffas undan och förringas i ett försök att hålla henne trygg.
Jag tyckte så sjukt mycket om det. Jag tyckte om hur man kombinerat tidsenlig kostym (slutet av förra sekelskiftet, 1890-tal) med musik som känns modern. Valet att frångå en Dracula-karaktär är brilljant: istället läses Draculas repliker av alla skådespelarna på scen, ibland som kör. Det ger känslan av att monstret ständigt infiltrerar, tar sig in och kontrollerar, för att inte tala om att det anspelar på individernas inneboende monstrositeter. Vi har så mycket gemensamt med mörkret.
Första halvan var något ojämn. Det gick lite långsamt, spänningen och den stundande katastrofen kändes inte riktigt lika mycket. Dock lyfte musiknumrena helheten. Jonathan Johansson som spelade Jonathan Harker har komponerat tillsammans med Johan Eckeborn och gjort ett jättebra jobb. Via Youtube fick jag veta att soundtracket planeras att släppas i januari, vilket jag ser fram emot.
Första sångnumret, när Jonathan sjunger och planerar sin flykt (och möjligen sin död) från Draculas slott, är suggestivt, sorgligt och samtidigt så angeläget, nästan desperat. Elisabeth Wernesjö som spelar Lucy Westenra har också ett gripande solo i första halvan, speciellt längre in i låten när det blir något överväldigande. I början hade jag svårt att förlika mig med hennes gälla sopran, den var för ljus även om den var väldigt klar och alltid träffade rätt. Men det finns en dragningskraft i hur Wernesjö balanserar Lucys glada flirt och uppbyggande oro. Ännu starkare är dock Linda Kulle som Mina Harker, som i denna version tydligt slits mellan att göra sin plikt och vilja stå upp för sig själv.
Efter pausen var det däremot nästintill perfekt. Allt föll på plats, musiken och samspelet var så starkt. Det är nästan komiskt hur man valt att använda något så enkelt som tyg som substitut för så mycket: röda band blir blodtransfussioner, singlande vita tygbitar blir snö och vinande pistollskott. Starkast blir intrycken i det sista numret, ett cresendo av så mycket spänning och snö och död.
Det är inte tänkt att Dracula ska bli en turnerande pjäs. Dock hoppas jag på att den fått den uppskattning och de rosor den förtjänar, och att det ska leda till att Uppsala Stadsteater sätter upp den igen nästa år. Jag vill helt klart se den igen.