Mon chéri!

Häromveckan var jag och såg en förhandsvisning av Colette’s (ni VET ) Chéri på Dramatens stora scen. Det var jag och en hop av hopplöst entusiastiska pensionärer och vackra aspirerande skådepelare. Det är sällan numera som jag blir riktigt pepp på att se en pjäs, men efter att ha sett filmen med Michelle Pfeiffer och  Rupert Friend och även den snygga affischen på Lena Endre och Hamadi Khemiri så kände jag teaternerven pulsera lite snabbare än vanligt.

Det positiva är att Lena Endre och Hamadi Khemiri är fruktansvärt bra i sina roller, särskilt Lena Endre. Och så gilllar jag att musiken som får agera både stämmningssättare och transportör av scenerna är så modern. Lustigt nog så har jag flertalet på mina mest spelade spotify låtlistor. Den här tillexempel.

Men det funkar inte för mig. Jag tycker inte synd om Lena Endres åldrande kokett, jag känner visserligen ett visst mått av förakt för Khemiris Chéri, men vad de båda har för sig med varandra, maktspelet, kärleken och fasan inför åldrandet får jag inget grepp om. Jag är blank. Kanske hade jag för höga förväntningar. Och det stör mig enormt att slutet är så odefinierat, den sluttext som skapade ett vackert men sorgligt iallafall ordentligt slut i filmen nämns här inte alls. Och vad ska det då tjäna till. Kvinnans kärlekskval är inget nytt tema, men den metrosexuelle mannens skulle kunna vara det. Men Chéri tillåts valsa ut på Paris gator utan att ha lärt sig ett dyft. Vart är min onda bråda död?!

Jag tröstar mig med att julpynta och drömma om den perfekta soundien (en soundie är ett fan av Sound of music fick jag lära mig idag) att ta med till Uppsala stadsteaterns uppsättning av nämnda pjäs. Alltid nåt.