Det är dags att sparka igång nya året på den här bloggen, som legat i ide sen innan jul.
Jag har en hel del att skriva om; vad jag tyckte om Jo Waltons Among Others, att Bonnier Carlsen utlyste en liten tävling över Facebook där jag vann John Greens Förr eller senare exploderar jag, som jag ännu inte hunnit läsa, att jag börjat jobba deltid på en barnteater (jag vet, det är mitt fjärde simultana deltidsjobb = kultursektorn, jag älskar dig men du suger), etc.
Men vad jag först vill prata om är bibliotek.
Folk har olika uppfattningar om biblioteket, såklart. En del har inte tillgång till en i sin närort, vissa har sett sitt lokala bibliotek som ett andra hem. En del kommuner (*host*Nacka*host*) har velat ha café inne på biblioteket. En del regeringar (högern) har föreslagit att man tar betalt för fler bibliotekstjänster (hädelse).
Jag växte upp i en Stockholmsförort där jag lärde mig älska mitt bibliotek. Min mamma tog med mig dit som barn. När jag var nio gick vi dit med skolan och jag fick mitt första bibliotekskort (sedan dess har jag haft ytterligare två för Stockholm stadsbibliotek, samt säkert upp mot fem simultant, om inte fler). Det användes så flitigt att plasten till slut slets sönder. Som tolvåring tillbringade jag en sommar hemma och kedje-läste, och ringde in två gånger i veckan för att se om mina beställningar kommit in. Birgitta i lånedisken kände igen min röst halvvägs genom lovet.
Jag var en bokmal, en nörd, och efter att jag började läsa allt mer fantasy kom jag hem med hela serier i travar och placerade runt om i mitt rumm.
Mitt bibliotek var trevligt, stort, ljust. Barnavdelning hade entré som liknade porten i en sagoborg, och studieutrymmen för de äldre besökarna var många. Stökiga ungdomar såg jag aldrig till, vi hade väl olika besökstider. Och personalen var alltid snäll och alltid hjälpsam. En kvinna tillbringade en gång säkert tjugo minuter med att leta upp en latinsk ordbok som skulle ha rätt verbböjning för “fatta eld” åt mig, en annan tillbringade glatt en kvart nere i magasinet för en bok ingen velat låna sen strax efter jag föddes.
Jag växte upp i en förort som klassades som något “problematisk” men som aldrig under min uppväxt fick så väldigt mycket uppmärksamhet, antagligen för att det inte bodde någon Alexandra Pascalidou eller Dogge Doggelito hos oss. Och själv hade jag ingen uppfattning om att det var en utsatt förort annat än att folk tenderade att vilja tala om det för mig när jag var barn. Min lågstadielärare föreslog till och med att mina föräldrar skulle omplacera mig i en mer “svensk” skola för att hon trodde att den jag gick i hämmade min språkliga utveckling (mina föräldrar gjorde så, på gott och ont).
Jag säger inte att allt var båg, och att jag bodde på den bästa platsen i världen. Det var miljonprojekt och betong, och det var många olika kulturer som inte alltid ville beblanda sig med varandra, vilket var trist. Det var gången jag var nio och kom hem och fann knarkare i vår trappuppgång, och Svenska Bostäder fick installera portkoder i våra fastigheter för vi bodde nära centrum och en del alkoholister ibland passade på att slinka in i våra källare. Det var en allt oroligare mamma som inte gillade att hennes tonårsdotter kom hem från skolan när det var mörkt och då fick gå i områden där tidningar betonade att det varit gängbråk. Och det var många gånger en tragisk könspolitik över lag.
Men jag kommer också ihåg grönområden, ett bra dagkollo, engagerad fritidspersonal. Jag minns ett Tensta där jag gick på Vår Teater, där vi hade Tenstafestival i många år, där soliga somrar var fulla av picknickar ute på ängen vid Spånga IP. Och jag minns ett fantastiskt bibliotek.
Vi flyttade ifrån Tensta när jag var 16 år. Sedan dess har jag inte besökt biblioteket ens en fem gånger, varav två av dessa varit nu i vinter. Teatern jag jobbar på har en filial i Tensta, och efter min första genomgång i december svängde jag förbi de gamla lokalerna. Idag var jag där igen och pratade med bibliotekarien ansvarig för barnavdelningen. Jag pratade om teatern och hon bad entusiastiskt om program och information. Sen tittade hon på mig, och frågade om jag inte brukade vara besökare förr. När hon presenterade sig insåg jag att jag mindes hennes namn. Över tio år senare. Att en besökare minns sina bibliotekarier är en sak. Att bibiotekarierna minns låntagarna är en annan.
Vad jag vill säga, med detta långa och något ostrukturerade inlägg är: vårda ert bibliotek. Det är, eller kan bli, en mycket fin plats. Och var snälla mot era bibliotekarier. De är där för er om ni bryr er om de också.