I början av månaden började jag läsa kursen “Genusperspektiv vid textanalys” 7,5hp på Uppsala universitet. Den första litteraturlistan var full av texter som våra lärare tacksamt nog insåg att vi inte skulle hinna med, men då jag först inte visste vilka dessa skulle bli som bantades bort, lånade jag en hel drös med böcker på stadsbiblioteket.
Bland titlar som valdes bort, men som jag vid det laget redan läst, var Ola Hanssons Sensitiva Amorosa från slutet av 1800-talet. När boken först trycktes skapade den sensation och skandal: den är frispråkig i fantasier kring redan gifta kvinnor, behandlar kärleken i äktenskap efter att paret uppenbart slutat älska varandra och har ett slutkapitel där man i ett brev talar om samkönad kärlek. Det är inte konstigt för mig, att Aftonbladet recenserade den 1887 med orden:
“Ett av de skändligaste alster av en depreverad fantasi, som en på osedligheten ockrande förläggare framdragit i dagsljuset!”
Sen att Aftonbladet kanske gjort detta som ett rent PR-trick för att dra till sig läsare är inte heller omöjligt. Tidningen hade också i perioder tryckt Hanssons texter.
Minerva, förlaget som gett ut den lilla faksimilutgåvan jag lånat, har citerat denna recension i stället för en baksidetext. Det ger boken såklart ett mycket mer vågat skimmer än det som egentligen bemöter än när man läser den.
Sensitiva Amorosa är ett praktexempel på hur osedlighetshetsen och moralfrågorna ändrats under det senaste seklet, ur ett svensk perspektiv. Det finns inget i denna bok som jag ens höjer på ögonbrynet inför, utom det faktum att den unge mannen beskriven i sista brevet som när en homosexuell kärlek är i 20-30års åldern, och mottagaren av dessa känslor är en 14åring, som är ett “finbyggt barn /…/ett ansikte som en ung flickas, mjuk i linjerna…” Pedofilivibbarna är de ända här nämnda orden som ger mig en känsla av obehag.
Annars behandlar de korta texterna och breven i Ola Hanssons verk frågor som idag är konstant uppdykande, vare sig man anser dem omoraliska eller inte så är dem åtminstone inte ovanliga eller tabubelagda: otrohet, osäkerhet inför äktenskap, fantasin om att befria en kvinna man antar är i ett vämjeligt förhållande…
Alla texter är skrivna ur en mans perspektiv, och trots att man skanderade omoral så undrar jag vilka frågor som var mest “vämjeliga”? Homosexualiten som beskrivs som ett “svineri”, men om det inte ageras utefter ändå kan vara en emotionellt vacker och sorglig sak? Att 1887 ens framställa homosexualitet som något som inte är helt örkastligt måste ha skapat stor uppståndelse, så på den punkten tycker jag Hansson varit extra imponerande när han pressat gränserna. Annars tycks mig inte det faktum att många av de unga karlarna beskrivna är på någotvis ovanliga, då de talar om brutna förlovningar eller besök hos prostituerade. Det var något som nämndes i samtida litteratur av andra författare också.
Dessa texter för mig, idag, mer intressanta ur ett helhetsperspektiv; om man exempelvis skulle sätta de sida vid sida med kvinnosaksfrågorna Victoria Benedictsson tar upp under samma period och se myntet från två sidor, snarare än att jag faktiskt finner boken underhållande eller engagerande.