Victoria Benedictsson roman Pengar kom ut 1885, och hon har många gånger, trots få efterlämnade alster och lika få aktiva år som utgiven författare, blivit nämnd som en av sin tids absolut största svenska författarnamn.
Jag hade fram till nu i november aldrig läst ett ord av henne. Och jag tänker inte skriva en djupare recension av Pengar heller, för det kan man hitta lite överallt och jag har en mycket hektisk vecka. Jag vill bara kort skriva vad jag kände när jag läste den:
Jag kände mig kall när jag läste Benedictsson. Inte för att frågorna misslyckades med att engagera, och inte för att berättelsen inte var mottaglig. Utan för att den är sorglig, och hård och ledsam. För att Selma är en ung och dum liten flicka med stora drömmar, och hon omges av folk som övertygar henne om att det är hennes lott att förbli dum. Och hon blir som så många andra unga kvinnor av sin tid, och alla tider innan och efter dess som genomlevt ett liknande samhälle: arg, bitter och besviken. På sig själv, på dem hon trodde älskade henne men som ansåg ett kärlekslöst liv där hon lever i total vämjelse för sin make, eller äcklad ilska över sin brist på någon form av kulturell och vetenskaplig rikedom, vara det som är bäst för henne. Och jag blir kall och frånstött av den genomgående krävande och kvävande känslan från hennes omgivning om att hon dessutom ska vara tacksam. För hon blir ju omhändertagen. För hon har trots allt pengar.
Ständigt denna tacksamhet till ens förtryckare, och om och om igen välvilja som krävs mot dem som köper din kropp och själ. Pengar pengar pengar. I utbyte mot identitet. Mot vilja. Mot lust och frihet. Och ständigt denna uppgivenhet som river mellan Selma, sidorna och jag själv. Och jag tänker på Fanny Prices osympatiska kusin i Austens Mansfield Park, som med en enda mening öppnade mina tonårsögon inför hennes köns ångest: “I can’t ge out, as the starling said”.
För en liten stund medan jag läser Victoria Benedictsson, är jag fast i samma fågelbur som Selma och jag vill klösa mig ut.