It’s Not A Tumor!

Alla har något nöje som de egentligen inte riktigt vet varför de uppskattar. Något som är jätteunderhållande fastän man tycker det är dåligt eller pinsamt, eller kanske just därför att det är det. En guilty pleasure. Det tog mig lång tid att inse att min var dåliga actionfilmer från 80- och tidigt 90-tal.
För ett antal år sedan när jag jobbade på SF-bokhandeln, blev en av tjejerna i butik raggad på med en replik i stil med: “Jag och några kompisar ska ha Arnold Schwarzenegger-maraton, du borde va med”. Jag minns att jag tänkte:
1) Ja, det där låter inte alls shady… och 2) Arnold-maraton? Varför?!

Jag var inget fan. Jag hade bara sett ett antal filmer visserligen, men jag hade inte sett Conan och inte ens första Terminator-rullen. Om någon frågade mig vilken Arnold-film jag gillade bäst hade dock svaret blivit True Lies utan en sekunds tvekan. Filmen är rasistisk och stereotypiserande och löjlig, men Arnold och Jaime Lee Curtis är ju så roliga. Scenen där hon ramlar omkull när hon försöker strippa är fortfarande hysterisk.
Sen hade jag av någon outgrundlig anledning, lite av en soft-spot för the Muscles from Brussles. Jag tror jag hade sett tre av hans filmer: en minns jag knappt, men den ena var helt säkert Street Fighter, och den andra var Double Team med kalkon-belönade Dennis Rodman. Men det var något som jag gillade med Jean Claude Van Damme. Så när hans JCVD gick på bio i 2008 eller vad det nu var, var jag faktiskt beredd att gå och se den. Det slutade dock med att jag och lillebror såg den hemma ett antal månader senare. 20 minuter in vänder sig lillebror mot mig och säger “Är det bara jag eller är den här filmen rätt… bra?”.
Ja. Ja det var den. Det var ju inget nytt filmepos, men under förutsättningarna var den riktigt bra. Kul, självutlämnande, rak. Jag fick respekt för Jean-Claude.

När The Expendables så kom ut i 2010, var jag därför besviken på att han inte var med, men så till mig över filmen! Explosioner, cheesy one-liners, alla actionskådisar (nästan) jag kunde tänka mig (av den manliga varianten. Jag menar, hur grymt hade det inte varit om Sigourney Weaver var med i Expendables?) och förutsägbart onda ondingar. Min barndoms action-recept nu större och bättre på filmduken. Jag utvecklade till och med en fånig förhoppning om att träffa Dolph Lundgren på Bokmässan 2011 så jag kunde ta en bild med honom, men det slutade med att jag istället fick hans bok och blev stämplad lätt besatt av redaktören på min praktik.
Expendables 2 kom ut och jag satt i biosalen och bara skrattade, det här var ju värre (men roligare) än sist! Jag hade skickat trailerna som fanns på youtube till kompisar i ett antal månader, och blev inte besviken. Jag hoppades visserligen inte heller på mycket. Jag var nöjd, dessa äldre herrar som drev med sig själva och sina karriärer var hjärtevärmande på något vis.

Så varför detta långa inlägg, efter ett antal andra om böcker och teater? För att det är roligt. För att jag vill. Och för att en kulturblogg bör inberäkna även den populärkultur som folk kastar sneda blickar på och som vi själv skäms lite för att vi gillar.
Jag har dock slutat skämmas för att jag gillar dålig action. Det är humor på hög nivå och de som känner mig har börjat inse att jag på allvar tycker om det, något som inte var fallet för sådär tio år sedan. Det är så illa, att min pojkvän köpte mig Arnolds biografi, Total Recall, i födelsedagspresent för han insåg att jag verkligen, verkligen skulle tycka det var roligt. Jag var väldigt rörd.