Under dessa allhelgonatider så är jag mycket nöjd, på gränsen till självgod, med mig själv över val av rubrik på detta som är mitt första officiella inlägg här på denna fantastiska poplärkulturbloggen som är owlandpussycat! Jag måste varna er att jag har en förkärlek för parenteser, utropstecken och engelska/amerikanska uttryck. Men bare with me. Alltså tillåt mig att blotta mina åsikter om diverse saker och ting som jag läser, ser eller gör.
Nu till mitt val av rubrik. Det döda ting som jag älskar är en ovanligt vacker tegelbyggnad med utsikt över Skeppsholmen, Gröna lund och Gamla stan. Fotografiska. Att det tog mig nästan ett år att införskaffa medlemskort övergår mitt förstånd. För Fotografiska har alltid något jag vill se! Nu senast var det den nya Christer Strömholm utställningen och efter det drack jag en dagens (vitt vin, is och läsk i en förtjustande jag-är-ledig-imorn-och-skiter-i-allt kombination) och lyssnade på Baskery. En systertrio med drag under galoscherna, jag hade svårt att inte tjoa och stampa med i takten. Och förvisso så är jag inte välbevandrad i musikaliska genrer men det var väldigt pop-countryrockigt, och bra, framförallt bra.
Christer Strömholm verkar ha varit en jäkla spännande karl. Det är mitt spontana intryck efter att ha sett utställningen. Första gången jag såg dödsbilderna så gömde jag mig bakom mitt sällskap och tittade försiktigt fram på bilderna med skräckblandad förtjusning. Fine det var mest skräckslagenhet.
Men det fanns bilder som jag önskar att jag kunde krypa in och bosätta mig i, en med en pojksiluett i en förmodat Parisisk gränd. Och så en fantastisk bild på en ung pojke bredvid en låda med sniglar, aldrig har någon sett så glad ut bredvid ett blötdjur i skal. Så fint!
Jag älskar Fotografiska och vill gärna inbilla mig att känslorna är besvarade. Så har ni inte varit där, eller om det var alldeles för länge sedan så gå för guds skull. Nu.