Kontrast 2012

Jag har aldrig tidigare varit besökare på en kongress. Men med flera vänner och bekanta som uppdaterat kring Kontrast 2012 i ett antal månader via bloggar och Facebook, kändes ett försök till att stå emot fullständigt onödigt och möjligen även hälsovådligt. Innan sommaren infann sig (och var oimponerande blek därtill) betalade jag därför medlemsavgiften till Swecon och började peppa lite i smyg (för man bör ju inte ha för stora förhoppningar, något som jag lärde mig redan vid åtta års ålder av Bri i Hästen och hans pojke; ha låga förväntningar så du slipper bli så besviken. C.S. Lewis kan nu krasst beskyllas för många år av bristade engagemeng från mitt håll).
För att få ut en så varierad upplevelse av kongressmiljön ställde jag dessutom upp som gopher. Johan Jönsson påpekade då över Facebook att en sann helhetsupplevelse krävde att jag även deltog i en paneldiskussion. Jag skrattade honom digitalt i ansiktet och bad honom sedan Austenesquet ta hänsyn till mina nerver.

När kongressfredagen den 5/10 så infinner sig, är jag beredd på att se så många paneldiskussioner och intervjuer som jag möjligen kan orka med. Jag är dömd att misslyckas från början.
Under eftermiddagen har jag två vänner på besök, och mina glada förväntningar inför kvällen leder till att jag istället för att vara på plats på Hotell Gillet redan vid 16-tiden, sitter hemma med sagda vänner och högljutt sjunger med i ”Once More, With Feeling” trots planen att se samma avsnitt senare under kvällen!
När jag väl kommer iväg, efter att ha missat Squee-diskussionen, flertalet av hedersgästernas panel kring hur man skriver (det kändes lite bittert) och öppningsceremonin, lyckas jag hitta Malin Hedström som kommit till stan uppfylld av liknande kongressförväntningar som jag. Vi hämtar upp våra namnbrickor, möter upp med Johan Kristensson, och redan här kommer beslutsångesten: ska jag se ”Once More, With Feeling” ännu än gång och sjunga med alla andra hängivna fans, eller ska jag se intervjun med Peter Watts, som jag inte vet något om över huvudtaget bortsett från att han varit en forskare som skrudat om till science fiction-författare?

Medan jag funderar över dessa möjligen livsförändrande beslut, möter jag Nene Ormes i damrummet och beklagade mig lite över den otippade värmen i lokalen. Vi utbyter namn och artighetsfraser tills jag av någon outgrundlig anledning säger att vi mötts tidigare (vilket vi har), utan att det bidrar till annat i samtalet än min egen plötsliga genans. Jag har en tendens att göra så mot mig själv. Nene sköter det hela mycket snyggare än jag.

Jag väljer i alla fall slutligen Peter Watts intervju, som med kanske hela sju frågor från intervjuare Johan Jönsson lyckas fylla 50 minuter med detaljer från hela sin karriär, från författarstarten i barndomen som endast bestod av direkta Jules Verne-plagiat, till hur insikten att alla kunde ha ett eget aquarium ledde till en framtid inom marinbiologi. Allt ackompanjerat till distinka toner ur Buffy-soundtracket från rummet bredvid. Watts erkänner att valet att sluta jobba som marinbiolog i en korrupt branch ledde till åtta månaders arbetslöshetskassa, situationen som slungade honom in i SF-förattarskapet. Han delad sedan med sig av de två punkter som han funnit mest attraktiva med genren, och som han refererade till som vetenskapens filosofi: 1) Allt vi vet kan vara fel, och 2) Du kan när som helst öppna motorhuven och se hur saker fungerar, för universum följer alltid ett antal cementerade regler.
Det är viktigt tycker Watts, att man som Science fiction-författare åtminstone vet de mest grundläggande vetenskapliga fakta. Med det sagt anser han många av de bästa i sin genre vara lekmän. Men det är en komplicerad branch. Det gäller att läsa och hålla sig informerad, men ju mer du har att skriva ju mindre hinner du läsa. En del av hans vänner skulle säga upp bekantskapen om de visste hur lite han läste nu för tiden. Dessutom får man inte mycket cred för att vara SF-författare. Man kämpar med en handling alltid grundad i att något förändrats, och man kan skriva de mest udda saker, som en super-intelligent men i princip helt själv-omedveten art, och ändå ser folk på en som om ens yrke bara var snäppet bättre än utnyttjandet av barn…
Peter Watts är rolig, och har en tendens att låta konversationen dra iväg till både oväntade och helt orelaterade saker på ett sätt som bara gör intervjun bättre. Jag bestämmer mig för att jag måste läsa något av honom, men misstänker att det är en tanke som kanske kommer återupprepas om fler än författare och fler böcker i helgen.
Intervjun tar slut och jag och mitt block promenerar in till rummet bredvid, där stämningen efter sing-a-longen är hög. En tjej längre bak i salen vinkar till mig, men utan glasögon ser jag inte vem det är. Först när jag och Malin sätter oss i raden bakom inser jag att det är Karin från styrelsen till bostadsrättsföreningen. Vi ses varje månad i flera timmar för att diskutera sopsortering, räkningar och renoveringar, men har aldrig pratat om våra intressen. Plötsligt sitter vi här, i salen där panelen ”Buffy – 15 år” hålls, och inser att vi kanske har mer gemensamt än att vi orkar med 72 hushålls årliga underhåll.
Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, författarna till Cirkel och Eld, berättar tillsammans med Karin Waller hur man egentligen snubblar in i Buffy fandom: Man är ledsen, ensam och har gjort slut, behöver inspirerars eller har en mängd vänner som är fans och som övertalar en att ”man måste se minst två säsonger och sen kommer man älska det!!”. Moderator Tommy Persson tycks själv inte ha fastnat för Buffy på samma sätt, och under diskussionen kommer han och panelgästerna inte överrens om seriens olika moment. Överlag är det intressant att se den röda tråden i beroendet: Buffy finns där en dag och fyller ett hål i ens tillvaro. Och jag håller med, för med sitt scoobie-gäng, den fantastiska dialogen och Spikes kindben, gick Buffy från att vara en tv-serie jag ömsom uppskattade ömsom blev tokigt irriterad på när jag sporadiskt såg det på tv, till att bli något av det mest engagerande jag sett. Och det hittade mig när jag behövde det också. Med det sagt så var panelen inte alls vad jag förväntat, vilket skulle ha varit mer om hur Buffy och Buffy-fandom på 15 år evolverat i sig självt och i och med de ringar i vattnet den åstadkommit.

Panelen slutar strax före 22 och en handfull av oss börjar promenera hemåt efter lite snabba utbyten med folk som i princip bara svischat förbi.
Redan från start ansåg jag programmet var Kontrast största problem. Det alla andra tydligen anser vara standard, att man vill gå på två programpunkter samtidigt hela tiden och ändå vara social, gick inte riktigt att acceptera för min del. Mellan programpunkter, sorkuppgifter, försöken att få i sig mat och behovet av att sova (som är ett mycket älskat behov för egen del men som andra tydligen ser som en biologisk defekt) kändes det som jag inte lyckades prata med någon annan än de vänner som bodde med mig fram till på lördag eftermiddag. Och även om det var trevligt, så känns det som att jag definitivt har mycket att lära på den fronten. “Kongressmingel 101” kan ju vara en framtida punkt kan tyckas, men då går den säkert samtidigt som något annat jag hellre deltar i.
Väl hemma dricker vi te, samlar tankarna, diskuterar och bäddar ner oss tidigt. Inte nog med att jag vill vara på plats till lördagens första punkt där jag utför gopher-uppgifter för första gången, utan jag har dessutom föreslagit Kontrast-frukost hemma hos mig.

Klockan sju på lördagen kliver jag alltså upp för att göra bananpannkakor. Då det historiskt visat sig vara något som lämnar måltidsdeltagarna i sockerkoma kanske det inte var det bästa draget, men då jag själv likt en maskin på socker behandlar allt detta som en icke-anmärkningsvärd fotnot, tycker jag att det är en strålande idé att vara mätt på bananpannkakor och glass kl 10 på morgonen. Och det är jag, på ett nästan ohälsosamt sätt, när jag placerar namnlappar på bordet lagom till en av dagens första paneler, “Teaching others how to write”.
Panelen är ärlig och personlig, och känns som en mycket bra start för mitt nyfunna kongressintresse. Stefan Ekman menar att han en gång trodde att det var omöjligt att skriva i en genre som science fiction utan någon som helst erfarenhet av det sedan tidigare, men att han blivit motbevisad för många gånger för att fortsätta tro på det. Caitlin Sweet, som skriver fantasy och håller författarkurser i Kanada, delar med sig av sina erfarenheter om hur ödmjuk man blir när man ser en elev kämpa nästan hjärtskärande med en text, utan att få till det. Det går, menar hon, helt klart att lära ut verktyg till författandet, men allt går inte att bygga upp på det viset. Hon får medhåll från Karin Tidbeck, som beskriver vissa som tondöva när det kommer till skrivande; i slutändan kommer det inte att gå om man bara vill skriva för att bli publicerad. Samtidigt är hon på det klara med att det finns talang och att det finns skicklighet, och även om det inte går att hjälpa någon utveckla sin talang så kan man med övning helt klart utveckla en skicklighet, något som kan vinna över talang i slutändan.
Deltagarna är lättsamma när de drar anekdoter, men är så eftertänksamma när de svarar på Hans Perssons frågor. Jag undrar om det kommer vara en återkommande känsla under Kontrast, känslan av att bli imponerad av hur snabbt och ändå smart folk kan svara på frågor, samtidigt som man känner sig lite dum när man hör hur de alltid är på det klara med vad de vill ha sagt. Stefan Ekman erkänner glatt att han alltid uppmuntrar sina elever å det yttersta att skriva i hopp om att en dag kunna ta åt sig lite av äran för deras framgångar, och att den mest frustrerande aspekten av att lära ut skrivande är att inse hur eleverna inte har en uppfattning av hur man kommaterar (jag misstänker att min rapport inte skulle imponera honom heller). Karin Tidbeck tycker istället att de krångligaste eleverna är de som anser sig vara helt säkra på hur man skriver redan, och ger tipset att man först bör skriva en berättelse och sen upptäcka vad för berättelse den visar sig vara, istället för att försöka tvinga den in i en mall av förväntningar. Caitlin Sweet tycker att det är att sätta fingret på ett av de största problemen hos elever: viljan att skriva inom en genre till den grad att de tvingar berättelsen hit och dit och slänger in fantastiska element utan att för den skull skriva en fantastisk berättelse.
Stefan betonar vikten i att ta risker, att stiga ut ur sin bekvämlighetszon, och i samband med att Karin beskriver ”The Buisness Lady” – rösten i bakhuvudet som är jättebra på att redigera men sätter stopp för all kreativitet om man inte sätter silvertejp över munnen på henne, hör jag Johan Jönssons röst i bakhuvet påpeka ”ta en risk, skriv zombieporr!”. Jag sätter drastisk punkt för Johans röst och diskussionen, genom att slutligen hålla upp stopp-skylten och börja plocka åt mig mina saker medan Hans Persson tackar för en givande panel.

Jag hittar in till Britt-Inger Johansson presentation av “Hjältinnor i science fiction och fantasy” strax innan hon drar igång, och rummet är så fullt att jag sitter på golvet framför Henrik Emlén och Emma Holmbergs fötter. Presentationen är översiktlig och trevlig, om än inte nydanande på något viss, men det tackar jag min akademiska bakgrund för. Ett antal omlsag för tidskrifter och böcker visas upp, med en början kring 20-talet då de kom i direkt anslutning till västvärldens accepterande av att kvinnor kastade av sig kläderna och gick upp sig i flapper-modet. Det diskuteras löst kring hur bokomslag som bruksmarknad också gör kvinnoidealet del av en förbrukningsbar bild, och över ett halvt sekel av kvinnor porträtterade som evigt unga (till den grad att de ibland är androider, med ett utseende fryst i tid och rum så att säga) byter av varandra. Kommentarerna går i rummet och jag själv bidrar med att påpeka att ett omslag visar en kvinna som uppenbarligen inte vill bli räddad av den såkallade hjälten, och jag undrar om det inte är för att vi där ser en kvinna uppenbarligen mer rädd för vilka friheter hjälten tänkt ta än vad hon är för monstret.

Kvinnor som sparkar rumpa, genom tiderna och i helt opraktiska kläder.

Klockan visar tolv snabbare än jag anat och fastän jag planerat en lätt lunch här är jag ännu så mätt att jag bestämmer mig för att bara ta lite luft och göra mina gäster sällskap när de handlar på ICA. Trots Gillets trevliga personal och lokaler känner jag själv att priset på deras mackor är hutlöst, och bestämmer mig för att äta ute senare jag med. Jag passar också på att förbereda alla namnlappar jag behöver ha de närmsta timmarna, och upptäcker den helt bortglömda författaren ”Joe Watts” namnskylt och beklagar att han uteslutits ur alla paneler.
Mindre än en timma senare är jag på plats igen för att agera sork och lyssna på “The Short Story and the Idea”. Jag är jätteentusiastisk inför panelen och undrar om det inte påverkar hur disträ jag är; jag spiller nästan ut en kanna vatten i Karin Tidbecks knä och blodet i kroppen tävlar om att samlas i mitt ansike eller i mina fotknölar för att jag skäms så mycket.

Marianna Leikomaa modererar panelen och stället frågor om både hur författarna inspireras och vilken del av utförandet de sätter mest vikt vid. Tipsen är många: Karin Tidbeck ser aldrig till längd utan till struktur i första hand, medan Kelly Link pratar om hur en känsla av avsky inför en novell man läst kan stamma ur att man egentligen avskyr liknande drag i sin egen text. Peter Watts säger att han hellre skriver romaner, och det händer ju att en novell helt plötsligt visar sig bli en roman. Men för honom börjar novellen alltid mitt i något, och Lise Andreasen spinner vidare på det och menar att det måste finnas en frågeställning efter första paragrafen.
Vid ett tillfälle störtdyker stämningen i rummet när Marianna säger att man i en tidigare panel under dagen sagt att novellskrivandet inte har en framtid. Karin Tidbeck svarar något skarpt att det skulle väl vara om alla novellförfattare valde att slunga sig ut från en klippa samtidigt. Kelly Link inflikar att det var hennes man som sagt det, och att han snarare menade att novellen inte skulle kunna överleva på samma vis om man såg det ur en utgivares perspektiv. Det hela utreds, slätas över och lämnas därhän till förmån för fler tips, och jag håller pliktskyldigt upp mina tre skyltar med fem minuters intervall innan panelgästerna avtackas med applåder och jag är framme igen för att byta namnskyltar.
I samband med bytet pratar jag med Peter Watts om hans Guest of Honor intervju, och vi skrattar båda lite åt att Johan knappt fick en syl i vädret. Herr Watts vandrar vidare medan jag intar min plats i hörnet, åter med Emma och Henrik, och väntar på att Sara Bergmark Elfgren, Stella Chriath och Frida Adolfsson Lindahl ska dra igång panelen till “Fantastiska ungdomsböcker”.
Här blev jag tyvärr besviken. Förhoppningen var att diskussion skulle uppstå i panelen om vad som bidrog till en större marknad kring fantastiska ungdomsböcker. Jag ville ha mer om kännetecken, crossover, element som gjorde genren mer populär idag, men det var mest bokrekommendationer.
Jag kom ofrånkomligt att tänka på dialogen i mina tonår högt uppskattade 10 things I hate about you, där den ena väninnan säger att hon vet att man kan bli överväldigad och ”underväldigad” (i fri översättning) men kunde man bara bli…väldigad? Det kunde man nog, i Europa, var svaret. Inte i denna del av Europa i alla fall, för jag var bara ”underwhelmed”. Ljuspunkten var Sara Bergmark Elfgrens rekommendation av Alden Bells fantastiska The Reapers are the Angels, som jag läste förra året och sedan dess börjat ge bort i present.

Johan K. har sedan tidigare bestämt sig för att gå till programsal tre för att lyssna på Ola Skogäng och Daniel Thollin prata om björnen Theo. Nyfiken efter det jag hört bestämmer jag mig för att göra honom sällskap, men är lite sen och hamnar i helt motsatt ände av rummet. När jag kommer in ska Karl Johnsson precis börja prata om sin serie Vei, om en ung kvinna med jätteblod som slåss i Asagudarnas gladiatorlika spel. Han är jättecharmig och skrattar åt sin egen nervositet och hur han bestämt sig för att ”sälja sin series sexighet”. Nästan ironiskt tillägger han hur glad han är över att bo i en storstad i och med sin egen metrosexualitet, trots att en recensent menat att han och Vei står för tidningen Utopis manliga utgivning. Varför det, undrar Karl Johansson? ”De kanske hade happy gay sex hela tiden” slår han fast och jag tänker att de som inte dras med av hans entusiasm inte är kloka. Karl lämnar plats för Ola Skogäng och hans nya arbetspartner Daniel Thollin, som pratar om Theo; hur serien ska bli 20 volymer och hur varje manus i stort sett skrivs på post-it lappar. Daniel berättar om hur han bland annat brukade skissa medan han lärde sig ett tråkigt kassasystem och att de båda slåss om vilka sidor de vill teckna, medan Ola talar om det tröttsamma med läsare som frågar om nästa volym när de precis håller den senast utgivna i handen, och hur man måste komma till insikt med att det ändå är bäst att göra om ett och ett halvt års arbete eftersom slutet man skrivit suger valpung.

Ola och Daniel håller Battle Royal över sidorna de vill teckna.

Klockan är 16 och jag är äntligen hungrig. Tyvärr är det lite för sent för att upptäcka det, då jag vill se en programpunkt varenda timma fram till kl 22 och ska vara sork på hälften. Jag fyller magen med äpplen och godis från Gopher-rummet och plockar på mig Nene Ormes namnskylt att ta med till sal ett. Hon är redan där och förbereder för sin introduktion av Steampunk. Hon har hatt och fluga och är jättestilig, men känner att hon blivit felinformerad om mängden personer som skulle dyka upp och lyssna, och känner att de nästan 100 personer som är på plats ger skäl till nervositet. Jag lovar att sitta där hon kan se mig hålla upp skyltar och säger att hon alltid kan klaga på Julle för falsk marknadsföring av publikantal.
Att Nene faktiskt skulle vara nervös är i alla fall inget jag som inte känner henne kan se. Hon är vitsig och informativ, och drar steampunkens historia från termens myntande 1987, via de stora namnen, inspirationskällorna som Wells och Verne, Edisonadens inverkan och mörka sida med sexism, kolonialism och rasism, till den senare vågen av steampunk-litteratur som gjorde sitt intåg 1999. ”Be splendid, act splendid, do splendid things” säger Nene och avfärdar kommentarer om sina underkläder med samma lätthet som hon sedan i detalj presenterar modevisningen. När klagomål från en i publiken gällande termen automaton hörs, bekräftar hon att det stämmer att termen inte är korrekt i svenskan men kontrar med: ‘jag gillar automaton bättre, och jag har mikrofonen’.
Jag gillar Nene på ett sådant ”du är ju tokbra”-sätt som får mig att tänka att hon skulle vara jättekul att bara sitta och prata och dricka vin med. Hon borde prata på Swecon nästa år också, utan att bli informerad om publikantalet, eftersom det tydligen funkar oerhört bra.

Strax innan nästa panel ska dra igång börjar det myllra in ordentligt med folk. “Research when writing fiction” är panelen som inkluderar flera av tungviktarna, och de flesta vill höra vad dessa har att säga. Själv börjar jag bli lite trött i huvudet. Hur gör alla andra med flödet av tips och prat och information? Jag behöver äta, snart, och det övergår mig mängden öl andra deltagare häller i sig utan att verka sega. Det är varmt och jag är sorgligt ny i hur man hanterar kongressmiljön.
Det är inte svårt att gissa sig till att det är Joe Abercrombies närvaro som genererar en folkmassa som knappt får sittplatser. När Niels Dalgaard börjar med frågorna är det tydligt att panelen kommer behöva sättas stopp för långt innan man skulle vilja. Från första stund tar samtalen en komisk vändning, och den tonen sätter känslan för den kommande timman. Hur gör ni era efterforskningar, frågar Dalgaard. ”Jag satte min väninna i bagageluckan till bilen och körde runt, för att få en uppfattning om hur det skulle kännas” svarar Kelly Link. ”Jag passade på att se mycket Clint Eastwood-filmer. Det var svårt för min fru ville att jag skulle vara mer involverad i vårt familjeliv samtidigt, men jag är ju ett proffs så det fick bli filmerna”, skämtar Joe Abercrombie. Peter Watts inspiration kom enligt honom själv ur hans undvikande av verkligheten i många många år genom att stanna kvar i universitetsvärlden, och Mats Strandberg menade att mycket av hans efterforskningar bestod av att ta redan känd och uppskattad fakta och blanda upp det med helt inkorrekta och påhittade dagboksanteckningar och minnesbilder hos åldrade karaktärer som ändå helt logiskt kunde beskyllas för minnesluckor.
Diskussionen övergår till inspirationskällor, där Peter Watts nämner drömmar om badbollar med träben som ett alternativ, och Joe Abercrombie nämner Peter Watts som ett annat (då han tydligen har bättre idéer). Sedan finns också mönster att ta i beaktning: i high fantasy finns ofta personer som är i ständig rörelse och som upptäcker nya saker. I fantasy för unga vuxna fokuserars snarare på karaktärer som träder in i en ny sfär, påpekar Sara Bergmark Elfgren.
Panelen snuddar vid ämnen som magis roll som deux ex machina eller varför mensblod aldrig är ett alternativ i paranormal romance-böckernas vampyr/människo-relationer (vi är en del som undrat) och just som jag misstänkte tar panelen slut innan man vet ordet av.

Jag stannar kvar, placerar Jerry Määttäs namnskylt och går ner till ICA fastän jag egentligen vill veta varför vi gillar att världen går under. Efter lite mat känner jag att jag har koll på läget igen. Lagom till att jag ska agera gopher kliver jag tillbaka in i programsal 1 likt en mer påklädd version av tjejerna i filmer om boxare, och går fram och tillbaka längst bak i salen med skylten som anger kvarvarande tid, med förhoppningen att man ska upptäcka mig och skylten från andra sidan rummet utan att alla som sitter mellan oss ska tycka att jag är helt dum i huvudet.
Jag känner som sagt att lite mat i systemet gett mig koll på läget igen. Det är helt fel uppfattat. Någonstans här ser jag Joe Abercrombie stå och prata med en långhårig finländsk man och går fram och säger att jag tyckte det var riktigt intressant att se honom i panelen. Abercrombie alltså, den trevliga finländarens satt inte i kl 17-panlen. Allt känns helt normalt tills jag i ögonvrån uppfattar Maria Nygård och hennes kamera, då jag ursäktar mig promt och går.
Och när Stefan Ekman drar igång sin programpunkt om “Fantasylitteraturens gränstrakter” kl 19 har jag glömt gopher-skyltarna någon annanstans. Jag hoppas på att klockan längst bak i rummet ska göra sitt på egen hand, och inser nästan lättat att jag ska sitta kvar i samma rum de kommande tre timmarna. Tur att ventilationen är hyfsad.
Stefan pratar om problemet med att använda Tzvetan Todorov som grund till att bruka termen The fantastic om genren fantasy, och diskuterar termer som the uncanny, the marvelous, samt var gränsen går mellan magisk realism och fantasy (en punkt som får igång publiken lite). Här här jag nog för första gången termen Slipstream – vilket refererar till när vedertagna författare använder element från fantasy och science fiction litteratur.

Klockan blir 20 och jag vet inte ens vart dagen tagit vägen. Jag är slut och samtidigt känns det som att jag inte hunnit med något alls. Upprymd inför nästa panel hoppar jag till raden längst fram, där jag träffar Anna Mondry för första gången på flera månader. Hon är på besök från Tyskland enbart för kongressen och passar på att hjälpa till hon med. Gopher trots att man rest hit för att se så mycket som möjligt? Kvinnan är mer dedikerad än jag. Hon är sittande sork på nästa presentation, och fler som jag känner intar första raden i väntan på Torill Kornfeldt.
Nu känner jag Torill lite sen tidigare. Vi har träffats ett par gånger, druckit fint vin, spelat spel, och jag har alltid känt att hon är kul och smart. Att se Torill Kornfeldt hålla en av dagens (kongressens) bästa programpunkter om djur som gör konstiga saker, var att se henne i sitt esse. Torill, om du läser det här någon dag, så vill jag att du ska veta att jag respekterar dig ännu mer nu när jag vet att ditt främsta nördämne möjligen är läskiga änder och svampar och deras ännu mer obehagliga sexualvanor. Du är hardcore.
Med extremt detaljerade bilder på skruvformade ankpenisar, myror med parasiter i kroppen som ändrat hela sitt beteendemönster, samt många många söta djur som sedan visar sig vara våldsverkare, förändrade Torill Kornfeldt hela min bild av biologins mest obehagliga sidor. Exempelvis vet jag nu att ”cryptic choice” i princip betyder att biologer inte vet vad som pågår. Och jag kommer förevigt minnas sandhajen som däggdjuret med två livmödrar(?) som bär på cirka 25 foster, varav bara ett föds. För inne i modern utspelar sig ett brutalt Hungerspel där dessa outvecklade köttklumpar med tänder äter ihjäl varandra tills bara en återstår, utvecklas färdigt och föds in i en intet-ont anande värld. Jag visste inte ens att detta djur från mina yttersta mardrömmar existerade. Tack Torill.

Torill i sitt esse, håller en av helgens bästa programpunkter.

Mellan “Djur som gör konstiga saker” och “Svartfåglar i fantastiken” springer Malin iväg till baren och återvänder med ett glas rött till mig. Sedan inväntade vi trogna skara kvällens avslutande panel. Vi vet att den inte är seriös. Jag erkänner att jag och Henrik Emlén var nästan barnsligt uppsluppna inför det totala kaos som kunde uppstå. För det första var rummet fyllt av folk som förväntade sig något annat än en skämtsam panel mellan vänner. För det andra började det hela med dubbelt så många i panelen än vad som var förväntat. Maria Nygård, som var på plats trots tidigare krasslighet, tog över som moderator igen, medan hennes inhoppare Jesper Svedberg övertalades till att sitta kvar han med. Johan Jönsson som dragit igång idén för programpunkten bestraffades med att delta i den, och Anders Larsen och Daniel Albertsson såg mest ut som att de skulle börja skratta hysteriskt åt det faktum att folk var där för att lyssna över huvudtaget.
Det gick otippat bra: termen anti-korp myntas under kontrast minst seriösa panel. Men mellan Maria och Jespers försök att leda diskussionen i någon form av riktning, Johans referenser till olika fantasyförfattares bruk av svartfåglar, Daniels skickligt planerade högläsning varvat med öldrickande samt hans kopplingar till De Lint, och Anders utförliga och väldigt väluttänkta utlägg om kråkor och korpar historiskt och deras mytologiska och kulturella betydelse, blev det klart över förväntan. Bara en tredjedel av salen gick inom de första tio minutrarna.

Efteråt är vi några som samlas i korridoren och pratar. Jag säger att Anders Larsen varit oerhört vettig och att han var panelens största behållning. Anders känner sig rent kränkt och menar att Johan Jönsson och de andra förstört hans rykte och gjort honom ”vettig” – jag känner att jag gjort bra ifrån mig.
Vi är så högljudda där vi står mellan Releasefesten och Noff-aktionen att Anders Bellis tillrättavisar oss innifrån aktionsrummet. Jag känner mig som en tre-åring men samtidigt kan jag inte sluta skratta. Trött är ledordet. Jag, Malin, Johan K. och Henrik promenerar hem till mig. Release party bubblet är slut sedan länge, så vi tänker dricka drinkar och väntar på att Emma ska göra oss sällskap. Väl hos mig blandar jag drinkar till de andra och somnar i soffan så snart jag rör vid den. Jag vill ursäkta min trötthet med något bättre än att jag var på Bokmässan veckan innan och att kroppen inte orkar med två galna helger i rad, men jag kommer inte på något som låter mer sant än att jag börjar bli gammal.

Jag vaknar senare än jag tänkt på söndag, men lyckas ställa fram pålägg och te i samma veva som gårdagens skara samlas. Anne Svensson gör oss sällskap, och frågar om jag såg ”Once More, With Feeling” igen efter att jag sett den med henne i fredags. Jag erkänner nej och hon ser förberående ut. Äkta fandom är mer hängiven än jag.
Tio över tio klampar jag in på Gillet och letar febrilt efter Jenny Milewski, som jag bara träffat kort dagen innan, och Elin Holmerin som jag aldrig sett tidigare. Johan J. har fått oss alla tre att sitta i drapajuryn. Vi har fått in 22 bidrag, och medan vi läser måste vi dessutom flytta och göra plats för panelförberedelser. Jag springer dessutom till programsal två för att meddela Ola Wikander hur mycket tid han har kvar på sin presentation av Protofantastik, och känner att dagen började lite mer hektisk än jag velat. Tur att jag inte drack kvällen innan.
Vi enas om att utse Karin Arnborgs ”Bakgrundsljud” till vinnare, hon var allas vår favorit. Nöjd sällar jag mig till andra sorkar, där Gophermamma Therése talar om att mina ansträngningar förlänat mig både pengar att handla böcker för hos Avarfonden samt en t-shirt. Här träffar jag också en kille som jag bodde granne med i säkert 5 minuter under min tid i Flogsta-korridoren, och jag tänker att jag känner igen fler här än jag först hade trott: Grannar, styrelsemedlemmar, gamla bekantskaper. Kanske är vi här för första gången placerade i en kontext där vi verkligen avslöjar vilka vi är.

För att hitta till alla böcker jag kan tänka mig ta med hem, klampar jag helt ogracilt in i Johan Anglemarks och Anders Bellis samtal, och den senare inser att vi träffats bara förra veckan i Göteborg och säger att det är roligt att se mig här. Jag avslöjar att han kvällen innan även hyschat åt oss utanför aktionsrummet och medger sen att jag tycker det var bra, för man ska inte göra undantag bara för att vara trevlig. Rätt ska vara rätt. Johan Anglemark hänvisar mig bort till sin fru, och jag hittar Linnéa Anglemark sittandes inne i antikvarierummet likt kaptenen som håller skutan flytande. Hon meddelar att jag har cirka tre timmar att göra mig av med över 400kr – jag känner mig stressad.
Här lyckas även Johan Jönsson hitta mig igen, och i ett ögonblicks svaghet går jag med på att kliva upp på scen och presentera drapa-vinnaren och läsa upp bidraget under avslutningsceremonin. Jag börjar må illa nästan omedelbart efter att jag sagt ja, och känslan är ihållande ända fram till 16-tiden. Mycket lyckat. Jag drar slutsatsen att alla underligheter under kongressen, från att jag suttit i drapajuryn till att jag helt fräckt blev uppbjuden på scen under panelen om svartfåglar, går att härleda tillbaka till att en viss Johan tyckt att det är en bra idé. Kanske är det bra att han nu flyttar till Malmö. Kanske ska jag bara lära mig att undvika honom i kongressammanhang.
Jag plockar på mig några böcker och lägger undan i en kasse vid Linnéas fötter och väljer en svart t-shirt som är kanske 5 storlekar för stor. Om jag var den som var den skulle jag kunna ha den som klänning. Men det är jag inte så det gör jag inte, utan bestämmer mig för att den hädanefter får bli en pyjamaströja.

Med en lätt äckelkänsla vid tanken på att stå på scen tar jag mig till Ylva Spångbergs hedergästintervju med Joe Abercrombie. Han är så väldigt underhållande. En tv-redaktör som arbetat främst med väderprognoser, skriver sin första humorbefriade bok och misslyckas kapitalt. Självdistans är roligare, medger Abercrombie, som påpekar att han sedan dess uppenbarligen blivit bättre även om mängden priser han inte tilldelats är oräknerliga. Ylva Spångberg som översatt hans böcker uppskattar att han lyckats ge sina karaktärer så distinkta och egna röster, och att man ständigt görs medveten om att det står personer bakom båda ändarna av ett svärd. Joe erkänner att dialogerna är de delar som kommer till honom enklast, men att han visst känner det är viktigt att ge närbildsporträtt av sina karaktärer. Han är dessutom mer intresserad av när saker går fel. Kanske identifierar jag mig mer med korkade människor, lägger han till vid eftertanke.
I slutändan skriver man för att det är roligt. Det är så tråkigt att bara ha ihjäl en av sina huvudkaraktärer när det finns så mycket mer intressanta saker man kan utsätta dem för. Men visst, om de behöver dö så måste man döda dem. Man måste hålla läsarna alerta, och man måste inse att man kan skriva väldigt kommersiell fantasy utan att slutet blir detsamma som det alltid tycks ha varit.
Joe och Ylva tackas av med applåder och blir avbytta av Kelly Link och Karin Tidbeck. Jag har inte hunnit läsa något av Link och bara läst en novell av Karin, hennes “Jagannath”, men är så nyfiken på båda bara en animerad filmsekvens där jag faller av stolen i mitt försök att insupa allt skulle gjort situationen rättvisa. Allra längst fram med mina gopher-skyltar i knät lyssnar jag på Karin ställa den ena vettiga frågan efter den andra, om vart Kelly tycker att YA (young adult)-genren är på väg, vad hon gör när hon får skrivkramp, om hon har någon särskild metodik i sitt skrivande och vad hon helst skulle vilja skriva.

Kelly Link och Karin Tidbeck.

Kelly Link är lågmält självironisk. Hon avundas tydligen andra som från tidig ålder vetat att de ville bli författare, för hon själv började inte skriva på allvar förrän under universitetstiden och är egentligen ganska lat. Bland sina egna berättelser favoriserar hon de som gick snabbast att skriva, det var de som hon också tycker blev bäst. När det kommer till metodiken blir det svårare att beskriva för där är allt från musik till idékluster som får berättelserna att flyta på inspirerande. Och för att bota den värsta åkomman av skrivar-hat transkriberar Link ibland andras berättelser i ett försök att överkomma stoppen. Mest av allt skulle hon vilja skriva bra spökhistorier. Tillsammans pratar Karin och Kelly om betydelsen författarskolan haft för de båda, och hur det är att både sätta så mycket fokus på skrivandet under en sådan intensiv 6-veckors period, och hur skönt det kan vara att hitta likasinnade där. Jag frågar Kelly om det bästa och det svåraste med att vara redaktör. Hon svarar att det bästa är när man får författaren att själva ifrågasätta och tänka på sina personporträtt och val, och att det är lätt att vara ärlig och refusera, till och med sina egna vänners verk, bara man är sympatisk till andras och sitt egna arbete.

Efter panelen, som blir min sista, känner jag ett kliande behov i fingrarna att plocka upp både Pretty Monster Stories och Amatka i bokhandeln och isolera mig hemma. Jag byter några ord med Karin Tidbeck om författarprocessen och hon frågar mig om jag själv skriver något. Nej, svarar jag fastän det inte är sant, men jag kan inte komma mig för att säga att jag aldrig skriver klart något och bara låter allt rinna ut i sanden. Jag utsätts för en sådan intensiv blick att jag bara vill krypa ihop i ett hörn och försvinna. Ja, rättar jag mig själv, men inget bra. Eller ja, inget som jag skulle kunna publicera. Vi kommer båda överrens om att det viktiga är ju ändå att skriva för sin egen skull, för att man verkligen vill. Medan jag promenerar bort till böckerna jag lämnat hos Alvarfonden, funderar jag på om målet inte egentligen är att skriva för att man verkligen vill, men för att det som gör en glad dessutom kan vara så bra att det lyckas betyda något för någon annan också.

Jag missar Johan Kristensson som moderator för “Why do we fall for the torturer?” fastän jag så gärna velat se honom in action, men det är min enda chans till att köpa böcker för gopherpengarna. Jag lyckas samla på mig en rejäl hög trots att jag ger bort en del av summan, och blir också varse om hur svårt det är att hålla koll på folk när man inte bara kan referera till en person som ”Anglemark” då det finns flera, eller som ”Johan” då dessa är ännu fler. Vissa blir svårare att hålla koll på än andra med andra ord, inga namn nämnda.
Jag är helt förvirrad lagom till att avslutningsceremonin drar igång. Inte nog med att jag lyckats med ett skämsamt meningsutbyte med Joe Abercrombie där vi förolämpar varandra över sittplatser, utan jag vet inte alls hur jag ska klara av att läsa upp hela drapan. Men efter att tacktal hållits och Swecons ande lämnats vidare, så räddar vinnaren Karin Arnborg mig från min värsta skräck. Jag utropar henne som vinnaren och hon ställer sig pliktskyldigt upp i publiken. Jag ser helt osympatiskt min chans och vinkar upp henne på scen, för att därefter föreslå att hon läser upp sin egen drapa. Lättnad är total när den stackars tjejen inte kan komma sig för att säga nej fastän hon skakar av nervositet. Jag upplyser henne sedan att hon gjorde jättebra ifrån sig, och ber om ursäkt för att jag så kalkylerande slängde henne åt vargarna.

Arrangörer och hedersgästerna avtackas efter ett lyckat Swecon. Jag önskar min kamera inte var så usel.

Jag, Henrik och Johan K. bestämmer oss för att delta i döda hund(?)-traditionen och går till Pipes of Scotland så snart vi kan för att få bord. Medan de står i baren och slösar pengar vaktar jag kappor och får sällskap av Maria Nygårds kille Markus, som ingen annan tycks kalla efter hans rätta namn. Det är sorgligt att se hur till mig jag blir när Joe Abercrombie går förbi, påstår att vi känner varandra och slår sig ner. Jag är ett barn på julafton.
Vi pratar och jag hör mig själv bland annat både tacka nej(!) till vin och insistera på att köpa öl åt honom (varför?!). Sedan förolämpar jag hans ölval (ärligt talat, Heineken? Jag dricker inte ens öl och till och med jag visste att det fanns bättre att välja).
Jag sitter kvällen igenom i författarna och arrangörernas eminenta sällskap. Sara Bergmark Elfgren och jag pratar om otäcka sångtexter som fått romantiska stämplar, och jag listar ett gäng av dessa creepy låtar åt Peter Watts och den fantastiska Caitlin Sweet, som snabbt återhämtar sig efter att ha kallats helt obetydlig av Johan Anglemark. Jag, Johan Jönsson och Henrik lyckas dra in Joe Abercrombie i en vad som nu känns som uråldrig rutin av förolämpningar och favoriserande där jag blir kallad slaktare och djävulskvinna. Jag är säker på att författarna tyckte jag var jättecharmig…

Peter Watts och Caitlin Sweet.

Efter att ha druckit vin jag fått av andra, sagt hejdå och missat min tvättid går jag hem, och bestämmer mig upprymmt för att skriva min kongressrapport och delta i Tystnads utlysta tävling, Vittfarnepriset. Och jag ska se till att börja i tid.

(Det tog bara tre veckor).