Orientalism och fantasy

På senare år upptäcker jag allt fler fantasytitlar på hyllorna som dragit inspiration från österländska kulturer och myter: den rika och varierade arabvärldens arkitektur, den japanska samurajkodexen, inslag ur islam och muslimsk vidskepelse. Jag har väldigt blandade känslor inför det.

Å ena sidan tycker jag det är kul att andra kulturer integrerats i den annars så västeuropeiskt centrerade anglosaxiska fantasytraditionen. Om man vill läsa om alternativa världar finns ju inget stelare än att år efter år läsa om riddare eller väsen tagna ur brittisk folktro. Jag vill ha annat, jag vill ha mer (jag vill inte ha Legolas eller några jävla korstågsfarare).
Problemet är förstås att fantasygenren fullständigt domineras av engelskspråkig litteratur. Visst har ryska författare gjort sig lite mer hörda på sistone, och visst finns litteratur på tyska, franska och spanska. Men det är smalt (a.k.a. det är ett skämt).
Fantasy översatt från exempelvis persiska, från kinesiska, från swahili, får ingen plats tilldelad på hyllorna. Och därför präglas den senaste vågen av fantasylitteratur med inslag av den ‘främmande östvärlden’ av stark orientalism.

Det är allt som oftast vita författare, med engelskan som modersmål, som skriver om icke-vita personer. Detta behöver i sig inte betyda att de kommer göra misslyckade och fördomsfulla personporträtt, men det är i många fall precis vad som händer. Släng in djinner, sultaner, flygande mattor och lite citat från koranen och du är klar, hurra hurra!
Just nu läser jag Throne of the Crescent Moon av Saladin Ahmed. Jag tänkte att en rasifierad författare borde komma med intressanta inslag i debatten, och boken hade fått mycket positiv kritik och nominerats till både Hugo och Nebula priset. Tyvärr kan jag säga att jag halvvägs in i boken inte är särskilt imponerad.
Efter jag läst ut den tänkte jag ge mig på Weckers The Golem and the Djinni. Sen får vi se om jag inte kan slänga ihop en mer genomtänkt text om båda titlarna, och kanske även Wilsons Alif the Unseen och Wynne Jones Castle in the Air.

This entry was posted in Litteratur and tagged , . Bookmark the permalink.